Idag hämtar jag nyckeln till lägenheten på Rue Oberkampf och hela jag längtar ihjäl mig efter Paris. En dryg vecka kvar, en hysterisk jobbvecka och jag tittar på listan som ligger här bredvid mig och känner mig lite smått panikstressad. Hur ska det här gå ihop sig undrar jag verkligen, men det gör det ju alltid. Och jag tar nästa söndag i bakhuvudet och kavlar upp ärmarna.
Jag insåg igår att jag har mängder av Paris-bilder från förra sommaren. Jag har mängder med bilder från allt. För att inte tala om min systers bröllop… Jag skulle kunna redigera veckor i sträck och jag slås över hur snabbt ett år går. Förra sommaren känns som förra veckan. Hursom helst, jag tror jag ägnar sista veckan innan semester till lite bilder från Paris, mellan varven. Jag menar det kommer ju ändå nya.
Versaillles, där var vi ju. Tågen dit ut är blommiga och det är ganska nära stan. När man väl kommer fram så hittar ni slottet på en sekund, svårmissat så att säga.
Vi bestämde oss för att skippa själva slottsvandringen för denna gång.
Och gick rakt mellan alla byggnader tills vi kom ut på andra sidan.
Och det var ju då man såg. Hela den stora trädgården. Eller trädgård är väl milt utrryckt. Det kändes väl mer som om den aldrig tog slut.
Vi åt vår matsäck och tänkte att det var nog bra för det hela såg hemskt äventyrligt ut.
Tänk bara en jättelabyrint. Och det var så många ljud där innefrån det gröna, vad var det som lät egentligen? Förresten har jag nog inte sagt att vi hängde några Paris-dagar med fina vänner. Det är Sarah i ljusa tofsen där.
Det är en dröm att springa i labyrinter.
Det är magiskt för det känns som det är en evighet man befinner sig i.
Egentligen hade vi tänkt att springa ända till Marie Antoinette´s lilla (i jämförelse) sommarhus men vi tog ett litet tåg dit för det var långt dit trots labyrinterna.
Det var så vackert där. Jag brukar inte alltid tycka så om kungliga hus, det kan ju liksom bli lite för mycket av det goda. Men här, jag kan ta det om någon skulle fråga.
Det var blommigt i sovrummet.
Och detaljer som var helt klart av det utsökta slaget.
Och porslinet. Oh ja, jag kan ta det med.
Och bakom huset och vid sidan om. Där måste ni bara ta en liten promenad.
Ni fattar.
Nomi körde i vanlig ordning sitt eget race.
Sen kom hon på att här satt hon säkert. Fem centimeter från själva vägen…
Men Versailles, en fin utflykt absolut. Kanske far vi dit igen och kollar guld i överflöd i det stora huset. Och nu kan jag ju inte säga säkert då jag bara varit på ena stället men jag känner i hjärtat att ska man välja något så ta det lilla sommarhuset bortom labyrinterna.
