Vi är fortfarande här. Och bara är. Trots den stora staden och allt man kan fylla dagarna med. Men ändå bara är och tar det som det kommer mest. Vi kastades ju från skola, dagis och sista-skeunden-jobb in i det vi skulle kalla sommarlov och semester. Från våren 2013 när det allt skulle hända och tiden bara försvann. Till sommaren.
Och vi lovade varandra bara en sak. Att bara vara. Ingen hets, inget skynda. Att bara stanna. Med varandra. Bara älska att något annat inte pockar på uppmärksamheten, såsom det alltid gör annars. Inga storslagna planer utan bara se vad som händer. Ingenting som skulle heta att vi inte hinner. Vi hinner det vi hinner. Äventyren, visste vi skulle finnas ändå. I det lilla och i alla de små stunderna.
Som i en gata runt hörnet.
Och i rosorna som aldrig, aldrig tar slut.
När man stannar i pussar och kramar. Länge.
Och ritar när man helst vill. Och var man vill.
Och i leken, i park efter park. Med mamma och pappa under ett träd bredvid.
Och bland pauser på första, bästa plats.
Vissa äventyr får vissa dock sukta efter, för då har vi farit hem.
Med varann i händerna tar gatorna aldrig slut och inte allt man pratar om heller.
Näsblod hör äventyr till.
Och gosedjuren…
Vid Versailles kan man titta på guld eller spela in filmer i parken.
Eller ta tusen bilder i labyrinter.
Lyckligt äventyr är att ta brorsan i handen och handla frukostbröd.
Alldeles själva. Och få hjälp av en främling över gatan.
Kramas.
Vissa äventyr tar slut innan de ens börjar. Som när man inser att vi vi var ju här förra veckan, en tisdag. Och då var det stängt. Och idag är det tisdag. Igen.
Berätta historier, de allra längsta.
Att lyssna utan avbrott är ett av mina bästa äventyr.
Och såhär har vi stannat. Mest hela tiden.
Många små slantar blir det.
Det finns alltid äventyr när man minst anar.
De kanske inte alltid är så stora men minst lika härliga. Det beror nog mest på hur man ser på saken.
