Underbart är kanske lite väl kort emellanåt. Semestern tog slut med juni och nu är det jobb. En hel hög. Men när allt kommer omkring är allt bara väldigt skoj just nu. Det mesta ger mig fjärilar i magen men bara på ett bra sätt. Jag tror nämligen på de där fjärilarna, att de behövs för att växa lite på vägen. Att de trots allt är viktiga för mig, någonstans där innerst inne. När de fladdrar som mest då tänker jag att såhär modig är jag ju inte. Egentligen. Men å andra sidan, vad spelar det för roll i det stora hela. Vad gör det om hundra år liksom? Så jag säger jatack vad skoj och fjärilarna får fortsätta att fladdra bäst de vill, jag vet att jag skulle sakna dem om de inte fanns där längre.
Jag började morgonen med att ta en sväng i trädgården och fångade de allra sista pionerna i vår trädgård. Alla de andra hade vissnat bort med Paris. Fast rosorna hade börjat blomma istället. Bilden är från min instagram. Och nu ska jag verkligen inte skryta med att jag är värsta instagrams-proffset. Om 12 dagar har jag instagrammat exakt ett år och inte ens lyckats posta 300 bilder… Men jag har varit ganska flitig de senaste två veckorna i alla fall. Eller jätteflitig om man jämför. Och kanske det håller i sig. Jag heter i alla fall sofiaatmokkasin där. Så följ mig gärna, det gör mig glad. Såklart!
