Egentligen var det bara en vanlig fika. Regnmolnen hängde tunga över Paris och skulle timmen efter bli det värsta åskväder jag någonsin varit i. Vi hade picnicat i Jardin de Luxembourg och ungarna hade lekt som om det inte fanns någon morgondag.
Om man promenerar från parken till Le Bon Marche för att köpa kvällsmat så går man alldeles förbi ett fik. Ett härligt. Mamie Gâteaux i 6e, på 66, Rue Du Cherche-Midi.
Där kan man dricka hemmagjord äppeljuice. Den får mig att tänka på att alla våra äpplen som mognar i träden skulle kunna få bli precis sådär. Så skulle vi hälla den i glasflaskor och klistra etiketter i långa rader. Och hela långa, mörka vintern skulle vi dricka äppeljuice, som om sommaren.
Och hallonpajerna sen. Gudomliga.
Fast Nomi valde scones.
Och Charlie med. Med sylt och grädde.
Livs frisyr hade fallit med leken.
Cafén som stannat lite i tiden är de jag älskar mest.
När det inte är sådär ängsligt trendigt som caféer brukar kunna bli. Med härjiga skyltar och hundra supersnitsiga bakverk som aldrig någonsin smakar så gott som de ser ut.
På Mamie Gâteaux var det precis tvärtom.
Hade jag varit det minsta tjyvaktig hade gärna sockerkoppen fått slinka ner i väskan.
Charlie.
Genom spetsgardinerna såg vi hur Paris blev mörkare och mörkare. Sekunderna efter var dagen som natt.
Jag kan inte sluta tänka på våra trädgårdsäpplen. Tänk om hela källaren var full med hundratals glasflaskor. Med blekrosa etiketter.
