Där på vägen som min familj åkt tusentals gånger. Ända sedan det tidiga sextiotalet. Vareviga sommar och nästan jämt, sålänge snön inte ligger som djupast. Samma väg. Genom skogar, åkrar och ängar. Ni vet, just en sådan väg där du vet varenda sväng och minsta lilla gupp. Där du vet precis hur nästa vägkrök slutar. Just bara för att du har åkt den där vägen ända sedan du knappt kunde kika över bilens fönsterkant. En snäll väg, den mot stugan. Och hem igen.
Det var på just den vägen, för en vecka sedan.
Min pappa hade haft sin måndag såsom han älskar att ha dagarna. Timmar ute på sjön med kastspöt. Framåt skymningen nappar det bäst, det har jag lärt mig. Abborrar och gäddor. Kanske kom mörkret snabbare än han anade, de gör ju det sådär plötsligt nu på sensommaren. Sedan tog han sin cykel genom skogen från sjön. Genom skogen, upp till stugan på grusvägen. För att hämta motorcykeln och ta sig hemåt mot stan. På just den där vägen. Den vi åkt alla tusentals gånger.
De var två. Den ena hann han väja från men den andra träffade honom i sidan. Hjorten dog på sekunden. Min pappa överlevde. Han är fortfarande kvar på sjukhuset i Eskilstuna. Men han överlevde. Det viktiga.
Veckan som gått har det känts som jag knappt har kunnat andas. Skakad av livets förgänglighet. Ännu en gång. Som förra sommaren. Tagen. Tankar som kommer och går. Svårsorterade. Jag har haft lite så hela sommaren, svårt att sortera. Jag har så ibland. Jag vet att det blir så när det är lite mycket. Sådär överlag alldeles för mycket. Samtidigt som tiden rusar bleknar förnuftet. Tankar tar över, de som börjar som små men slutar i en härva av frågor som ändå inte har något svar. Lite som fast där du ändå inte kan påverka. Där du egentligen inte har något som helst att hämta. Det är just där det blir så svårt att andas. Fast jag egentligen vet hur man gör.
Men jag har sovit massor. Och snott åt mig lite tid. Och i tankarna finns just nu bara det som är viktigt.
Det enda viktiga.
