Undrar just vad som finns där bakom. Är det bara stora svarta hål med spindelnät? Eller är det småspröjsade fönsterbågar gjorda järn? Och ett fasligt massa kras… Men jag önskar mig dem tillbaka. Varenda liten fönsterruta. Det finns sannerligen något sorgligt över igensatta fönster. Skär alltid lite i hjärtat när man funderar över det. Men de är ju i allafall inte igenmurade, så kanske en dag…
Men det är det sista de små människorna vid spåret tänker på. De funderar mest på när tåget egentligen ska dyka upp. Det där gamla ångloket som står i ett av lokstallarna. Det som några gamla farbröder är i full färd med att återge sin forna glans. Om ett par veckor ska det ur mörkret och genom de gigantiska dörrarna. Ut på det gamla överväxta spåret ska det. Och sen fortsätta bort i den stora vida världen. Eller kanske skulle det bara till Flen och tillbaka igen. Men det är väl nog så härligt, för ett ånglok som inte sett dagens ljus på en herrans massa år.
Igår hade vi ett ärofyllt upppdrag och plåtade för Numero 74. Vi höll till vid de gamla lokstallarna här i Katrineholm. Och där skulle jag nog vilja hänga mest hela dagarna.
