Nyss hemkommen från Paris. Hur glad är man då liksom? Speciellt när ens mamma ska ta bilder till ett magasin som man inte ens vet vad det är.
– Seså sätt er här nu. Ett barn, två, tre, fyra och så jag. Nu fixar vi det här snabbt. Megasnabbt. Vi behöver bara en endast bild. Så, titta på kameran nu. Och så trycker jag på fjärrkontrollen här under bordet. Nu så – le! Eller ni behöver inte le men titta i kameran åtminstone. Eller ni behöver inte titta i kameran men se inte så förbaskat uttråkade ut… Liv…!!
– Amen ååå! Jag känner inte för det här!
Ni ser ju här att fyra av fem biter ihop lite medans den femte…
– Jag avskyr det här…Jag vägrar…Jag står inte ut en sekund till…Och så blir jag helt bländad med. Jag kommer aldrig mer kunna öppna ögonen för jag blir så bländad.
– Men kom igen nu då. Bara en bild till. Det är ju ändå till Milk.
Det där sista säger jag nog lite mer gällt.
Tycker ni jag ser en aning sammanbiten ut cirka hundra bilder senare? Där ingen endaste liten bild är okej….Här är vi dessutom påhejade av både Linn och Kristo. Som om det skulle hjälpa liksom.
– Sista nu då. Ni får en tia var.
– Ni får spela dator tre timmar i sträck. Fast solen skiner.
– Ni får äta godis innan middagen.
– Vi åker till Gröna Lund. Direkt.
– Ni behöver aldrig någonsin vara med på bild mera. Bara den här!
Det där säger jag förstås inte. Kanske något om tian. Tillslut skickar vi någon där Charlie har spårat ur och Viggo är suddig. Jaja, vad är väl en bild i Milk….
