Jag kände redan på söndagsmorgonen att det var hösten nu. Plötsligt så knarrade huset något alldeles extra och de öppna fönstrena, som inte varit stängda på hela sommaren, stod och slog.
Det är då man letar blommigt tyg i skåpen.
Min mamma kom med de allra sista sommarblommorna från stugan. För mig är det här den vackraste av buketter. De där sista som liksom har lovat varandra att hålla ut. Kanske ända tills frosten. Men nu fick de bli en bukett istället. En kär.
Ugnsrostade grönsaker med timjan.
Och kanske sista grillningen 2013. Sedan åt vi några blommor.
Men på ett annat vis så var den här söndagsmiddagen just precis det, märkvärdig. För det var min pappa och mamma som åt med oss. Och det hade ju inte heller varit något särskilt, för det brukar vi ju göra allt som oftast annars. Om det inte vore för det som hände pappa för exakt fyra veckor sedan nu ikväll. Så just därför kändes höstens första söndagsmiddag något så alldeles särskilt jättemärkvärdig. Jag är så väldigt lycklig över att vi satt här igen. Tillsammans.
