Nog för jag hade förstått att hennes favoritsmak är ros. Men att favoritblomman alla kategorier är ros fattade jag först i helgen när hon inte kunde slita sig från den inte särskilt storslagna blomsterhörnan på Ica Maxi. Men som om det spelade någon roll. Där fanns ju rosor. I plastpåse. Röda är de vackraste, sa Nomi. Men de ser vissna ut, får jag köpa de rosa?
Vad säger man då, det var liksom inget tjat om sjöjungfru-Barbies och Pet Shop-kalender trots att högarna var gigantiska. Nej, en bukett rosor. Snälla?
“Det är liksom formen. Och att bladen går runt och runt i cirklar. De är ju så många också, bladen. Och sen färgen, fast finast är röd. Och så luktar de gott. Och smaken, mamma… Det är min bästa.”
Själv delar jag varken förtjusningen för själva blomman ros och inte heller smaken, men det är ju en annan historia…
BLOGG.jpg)
Och nu skulle vi ju bara ta några bilder för att hösten var så fin just då. Men Nomi hade några funderingar på hjärtat…
– Du, mamma?? Varför kan inte jag få en bonussyster?
– Hur menar du då?
– Alltså. Alla mina kompisar som har skilda mammor och pappor har ju bonussystrar.
– Jaha. Men nej, det går ju inte.Mamma och pappa ska ju inte skilja sig.
– Nää, men jag vill ändå ha en bonussyster. Att ta hand om.
– Fast det blir ju ingen.
– Nää…Nähä…Ååå så trist.
– Fast du vill väl inte att vi ska skilja oss?
– Nää men ändå trist…
– Men en riktigt syster då? En liten? Att ta hand om.
– Nepp. Inte det heller.
– Ååå… Men Petra och Sarah då kan inte de få bebisar?
Diskussionen slutade tvärt där. Då jag varken kunde lova bonussystrar, bebisar eller att hon skulle få fler kusiner. Inte ens en hundvalp kunde jag lova. Det var då attans vad typiskt. Sur-mamma…
