Hon vägrade imorse. Att lämna hemmet utan iklädd sjöjungfru-klänningen. Och eftersom fenan kunde fästas upp på ett galant sätt och hon lovade ta av den på rasten så fick det vara okej med den saken. Hennes syskon suckade och sa, ska du verkligen? Ska du ha den i skolan?! Det är såklart att jag ska, sa hon och körde näsan i vädret.
Drömklänningen.
Tyget var som havet och diademet som snäckskal. Det fanns egentligen bara ett litet fel. Hon trodde att man skulle kunna stoppa fötterna i fenan. Allt för den rätta sjöjungfru-feelingen.
Men ändå, det kändes nästan på riktigt. Och hade hennes mamma kunnat langa fram en jättesten, eller åtminstone något som nästan var en sten, där på vågorna hade det varit prima. Sjöjungfrur sitter nämligen på stenar, det vet ju alla. Och nu vet också jag, exakt hur de liksom sittligger och doppar fenan lite i vattnet. Samtidigt som havet glittrar något sådär alldeles särskilt magiskt. Och håret ska vi inte tala om. Det är något så långt och så blankt. Och man kan spegla sig i det.
Och nu kanske någon tror att jag liksom spär på Nomi´s idéer om det ena och det andra. Eftersom det inte verkar finnas någon hejd på hennes dyrkeri för svanar och rosor och balett och sjöjungfrur och sånt där annat världsligt. Men inte ett dugg faktiskt, inte en gnutta. Vi står alla som frågetecken när hon drar på den ena valsen efter den andra, om ditten och datten, allt med lite extraromantisk glans. Jag vet ärligt talat inte vad hon får allt ifrån, det är bara så hon är. Hennes egen lilla värld verkar helt enkelt glittra lite extra. Det har den alltid gjort.
Klänningen är alltså från HM´s All for Children kollektion som jag skrev om här. Den verkar slutsåld i alla de stora storlekar på nätet men några små kvar och kanske finns den kvar i någon av butikerna? Och eftersom tapetfrågan alltid kommer upp så tar jag det igen – Blossom från Mr Perswall. Vackrast.
