Jag önskar nog lite i hemlighet att det var jag som kommit på den. Dörren alltså. Här har ni er dörr, jag hade extra flow när jag designade den.
Men hur mycket jag än önskar så sitter den i ett museum från 1800-talet. I Paris dessutom. Så var det men den saken.
Museumet heter Galeri de Paléontologie et dÁnatomie Comparée och tillhör Naturhistoriska Museumet. Det ligger i parken Jardin des Plantes och motsatt sida av själva huvudmuseet. Galleriet invigdes 1898 och hade skapats av ett par proffesorer i paleontologi och anatomi som ville bevara och presentera de offentliga samlingar för allmänheten. Samlingarna kommer från expeditionerna under 1800-talet.
Tydligen blev jag så matt av alla ben och själva ingångsvyn att jag glömde att få med det på bild, men titta här så förstår ni vad jag menar. Jag är inte typen som har vare sig djurhorn eller något skelettaktigt på väggen, jag har aldrig fascinerats av det hela så vis. Och i ärlighetens namn så var jag mer intresserad av själva byggnaden, all Art Nouveau kunde ju få en önskedrömma om tider för hundra år sedan.
Men fascinationen för de tusentaliga skeletten
fanns det andra i familjen som hade…
Vissa lärde sig allt som fanns om evolution, paleontologi och anatomi.
På franska.
Ser ni tvillingarna bland alla ben?
Men som sagt. För vissa var det här drömmen. Viggo kunde inte sluta fotografera. Han hamnade i mani. Jag tror att han var rädd för att missa något viktigt. De var ju så många.
Och äpplet faller inte långt. Samma skrot och korn. Vad kan man säga om skelett gäller inte. Det handlar om, vad kan man inte säga.
Nomi fick också fotomani, fast tvärtom. Hon ville vara med på bild. Det hela var nog något om att hon var så liten och att urtidsdjuren var så stora. Det blev modigt på något vis.
Det var lite som på film.
Allt var liksom sådär jugendtjusigt.
Ser ni tryck och lära mackapären till vänster?
Hela trappräcket hade fått nät. Jag förstod aldrig riktigt varför. Önskade mest att det aldrig hade suttit där.
Jag blir salig av sådant där under.
Knäsvag och lycklig och tänker att jag borde levt då. Egentligen.
Om man tittade åt ena hållet såg det ut såhär.
Och andra hållet såhär. Kolla bokskåpen.
Utmed väggarna var samlingar av snäckor och smått.
Och snacka om skolplanscher.
Jag hade kunnat sno med mig allt från lådor till papperskyltar.
Det fanns liksom ingen hejd på det hela.
Och vissa ville aldrig gå hem.
