Höns. Inte direkt vad jag har funderat på. Men det har min man. Så mycket så att han har skrivit till vår kommun för att höra sig för och fyra stycken får man ha såhär bland villorna på åsen. Men ingen tupp. Och så mycket så att han och Nomi fantiserar om hur det kan vara när man tar sin korg vareviga morgon och hoppas att det kanske har värpts högar av ägg där i utkanten av trädgården. Och Nomi och hennes tvillingbror var snabba, kanske för att de insåg att saker händer lättare då. Redan dagen efter det hela kom på tal hade de berättat för fröken, klasskompisarna och halva skolan. – Vi ska köpa höns!
Nu är jag inte helt hundra på hur det blir med det hela men till saken hör att härom morgonen, mitt i halvåttakaoset kom en äggkvinna som Viggo sade. Äggkvinnan var egentligen min bankkontakt. Vi hade träffats dagen innan för att prata bank men hamnade på ett sidospår när jag kom in på att jag serverade mina barn smoothie om mornarna, med råa ägg i. Och på den vägen var det. Smoothie, ägg och att hon hade 38 hönor. Dvärg Wyandotte hette några och Maran och Araucana. Och sedan var det slut med banksnacket. Inte för att jag hade tänkt på höns tidigare, aldrig någonsin faktiskt på det här viset. Egentligen var det nog den här bilden som gjorde alltihop. Den kom liksom upp där på skärmen när hon skulle visa hur en höna ser ut. Jag menar, det finns ju hönor. Så finns det hönor. Och nog för jag kände till bruna och vita ägg, såklart, så visste jag inte om de turkosa. Och de puderfärgade. Sedan spårade det ur. Eller vi kom aldrig tillbaka till bankspåret i alla fall. Sen var mötestiden slut.
Men den rara Mari som hon ju egentligen heter kom i alla fall den där morgonen med de där himlens vackra äggen. Och nu kanske alla i hela världen visste. Men jag gjorde det inte. Turkosa liksom, alldeles av sig själva.
Hönsen ja, de kom med den här, Kollaps av David Jonstad (Omdiskuterad av vissa, sanningen enligt andra.) Och växthuset med. Eller inte färdigt och klart då men nästan. Låter det som åtminstone.
Och Självhushållning på Djupadal är på riktigt och utan omskrivningar. Lev mer på mindre är väldigt inspirerande och utan pekpinnar. Så nu vet ni vad min man fördriver tiden med mellan lönsamhetskalkyler och miljonbudgetar…
