Älskade unge. Elva år idag och jag fattar det inte. Vårat allra första barn. Och ni som läser här, vet ju vad vi väntade. Och längtade. Och sedan blev hon vår storasyster. Ända sedan hon var så liten som fyra. Och då, då inbillade jag mig att hon var stor. Fyra liksom, lilla pluttan. Då det plöstligt kom två små bebisar och liten bror fanns ju redan däremellan.
Men nu känns det inte som en inbillning längre. Vi lånar varandras tröjor och hon har ett nummer mindre än mig i skor. Vi rätt lika hon och jag, det känns mer och mer tydligt för var dag som går. Inte till utseendet men som vi är, tänker och gör. Jag frågar min mamma och pappa, men var jag sådär? Ni vet när det blåser lite väl vilt mellan varven. Jajo, det kan du skriva opp. Och innerst inne förstår jag precis hur de menar. Och trots att den där likheten krockar ibland så är jag helt säker på att den också kommer vara vårat allra bästa.
Var är de elva ljusen? Det kan man verkligen undra.
