Framförhållning är inte det jag stoltserar med. Kanske är det inte möjligt. Visst surar jag till mig lite när jag får en urakut deadlines på strupen liksom. Då tänker jag hur är det möjligt, hur ska jag hinna. Men så är det ju sådana där andra. Som egentligen kanske var plåtade en tredje september men som ändå kom som en klar blixt och en oväntad överraskning dagen innan lämning. Åtta månader och tolv dagar och inte en minut innan lämningstid. Jomen lite, några timmar ju så allt är lugnt. Synd bara att datorn tog sig en oväntad (eller inte så särskilt) krasch här på förmiddagen. Håhåjaja.
