Jag visste ju redan att jag skulle jobba helg. Jobba påskhelg liksom. Ett jobb med en perfekt start men med ett avslut som fastlåst vid datorn och en jättehög med bilder. Att sommaren skulle låtsats som om den vore på riktigt, alldeles bakom ryggen, hade jag förstås ingen aning om innan. Och det kändes ju såklart lite typiskt. Men ändå inte. En första sommar i april kan aldrig vara fel. Fast jag hade en plan att jobba jättejättesnabbt så att vi skulle kunna påskkalasa oss framåt kvällen på påskdagen. Men Nomi blev sjuk. Precis när alla blommorna utanför verandan slog ut. Och för att hon inte skulle missa så gick vi ut där i kvällen som kändes som sommar och tittade sådär jättenära. På själva våren. Jag vet att innan vi vet ordet av så är hela luften full av blomblad som fladdrar för vinden.
Sedan tyckte jag att vi skulle gå runt huset för att titta på resten av våren. Knopparna av syren och äpple som bara behöver några varma dagar till. Fast egentligen kan det få sakta ner lite, det gör inget.
Men då sa Nomi att hon fick gåshud och huvudet var alldeles yrt
så vi gick in till soffan igen.
Någon sa att det gick att laga så vi tror på det.
Nog för att tron inte lagar sådär av sig självt men ändå hoppfullt.
Nog för att tron inte lagar sådär av sig självt men ändå hoppfullt.