Jag har aldrig varit en sådan typisk sommarälskare. Mer hösten faktiskt. Solar aldrig frivilligt (helst inte annars heller) och vill alltid till skuggan och tycker det kan vara i det närmsta plågsamt att vistas ute i solgasset vid lunchtid. Sådär gnälligt plågsamt…
Men så var det där med mornarna. När man inte behöver väckarklockan för att huset badar i morgonsol och fåglarna kvittrar som om det inte fanns någon morgondag. Då vaknar jag nästan överväldigad över livet självt. Och kvällarna. Herregud, kvällarna som kommer efter de varmaste dagarna. Jag kan ta all solgass i världen för dessa. Det måste vara det närmaste sagofeeling man kan komma. När solen går ner bakom trädtopparna då vill jag bara var här. På de vidsträckta ängarna. Det är ju i och för sig inte alltid. Inte ens särskilt ofta. Men det är fint när det händer. Igår plåtade vi lite till nästa Zara.
Blomsterkransen. Minns ni den gjord av en påse nejlikor från Ica ? Till min systers bröllop. I all hast igår kväll tog vi en krukväxt, ett par köpnejlikor och faktiskt två tygblommor från min samling. Fusk när det är som bäst.
Tack sommaren, du är snäll.
