Jag tänker ofta på bloggens vara. Eller snarare, inte vara. Jätteofta tänker jag så. Vad finns kvar att säga liksom. Vilka bilder har jag inte redan tagit, vilka ord har jag inte redan vridit och vänt på. Jag vet ju såklart att världen är evinnerlig, bilder och ord likaså. Men ibland känns det inte så. Inte i min lilla värld åtminstone. Min värld är ju oftast bara här. Och inte för att den inte skulle vara fin nog för mig. Tvärtom. Men ändå så tänker jag att den är ju min och kanske inte så väldans mycket mer än så. För någon annan. Och så var det där med tiden, den där som den känns som den krymper i rask takt och för var dag. Den som jag nästan känner att jag snor åt mig, för att hinna. Och när den är som minst så tänker jag mest att kanske är det snipp, snapp, slut. Och tack så hemskt mycket för allt. Och adjö.
Men så kommer era hälsningar. De dyker upp här och där. Alltid. På bloggen och på instagram, i mail och brev. Från alldeles nära och från fjärran. Från platser jag aldrig i livet kommer hinna att besöka. Och genom möten i riktiga livet. När ni stannar mig och säger hej. Du säger att du måste bara få säga en sak, att du gillar. Och alla ord blir som små skatter som får mig att bli varm om kinderna och nästan känna att det kanske bara är på låtsas. Men så säger du, att det är det inte. Och jag säger tack och tycker att ett tack, trots att de är tusen, känns i futtigaste laget. Och det där tusentacket, det är inte alltid jag hinner och minns (vilket är min tids sämsta samvete), men jag sparar alltid närmst hjärtat. Alltid.
Så du får inte tro att dina ord inte betyder något. För det är precis tvärtom. De betyder allt. Hade de inte funnits hade den här bloggen med all säkerhet packats ner i som en liten låda man ställer på vinden på spar. Och som någon kanske öppnar igen om hundra eller nåt. Eller inte alls.
Så jag vill egentligen bara säga tack.
Från hela mitt hjärta.
All kärlek till er, såhär genom luften.
Genom sommarblå himmel och fluffiga moln.
Och med solglans.
Och titta vad som kan dimpa ner i min brevlåda. En dag när man minst anar.
För hur skulle man kunna ana liksom.
En brun påse med fina ord. Och ett par körsbär.
Redan här har jag smält.
Men kolla! Ser ni det lilla sydda krysset. Istället för tejp. Å!! Och sedan då, när jag väl kommer mig för att lirka upp det. En guldig tråd med handtovade små bollar! Upplindad på en gulnad kartong med guldig framsida där det står Prima svensk resår. Och jag snurrar ut dem. Precis som pärlor på rad. I vackraste färgerna. Och till råga på allt. En liten guldtofs. Sådär handknuten. Fy tusan vad fint. Nästan så man inte tror att det är på riktigt. Till mig. En vanlig dag liksom. Tusentack Linda, jag svävar fortfarande på moln!
