Minuterna innan kransarna.
Förra året firade vi midsommar i Paris. Eller vi firade egentligen inte alls. Men åh, sade barnen, ska vi inte göra som vi brukar? Så i år bestämde vi oss för att göra precis så, som vi brukar. Midsommarafton vid Anders och min syster Petras sommarstuga vid sjön.
Har jag sagt att vi plåtade de här bilderna härute, i backen genom ängarna.
Det är något alldeles speciellt med elstaket som håller fåren borta från vägen. Det haglade skrönor och osanningar där i skogen.
Vissa sprang som om det inte fanns någon morgondag.
Folkvisor. Ser ni skorna till höger under stolen. Det är en liten grabb med fiol. Tyckte det var viktigt att säga det, för balansens skull.
Vissa satsade halva sin tia på varukorgarna. Istället för nallar och giraffer.
Aldrig har väl en varukorg varit så storartad. Och åtråvärd, Charlie är sammanbiten. Allt från Trocaderon till korgen allt låg i var härligt lyxigt. Allt utom halvkilot kaffet då.
Vissa satsade dock på säkert kort. Fiskdamm med alltid vinst, små mjuka figurer.
Jag och min pappa Ronny.
Midsommar är lite extra vacker i Viala.
Mycket att stå i.
Det ska gå. Det har det alltid gjort.
Skeptisk.
Den där kransen får gärna flytta hem till mitt vardagsrum.
Sådärja. Då var det bara dansen kvar.
Nästa skeptiska gäng. Men min syster är pepp på midsommardans.
Och de här två ville aldrig sluta när de väl kom igång.
Alltså mamma, det här är så fånigt.
Fast ändå drog hon och Ellen minst tio danser där kring stången.
Fast ändå drog hon och Ellen minst tio danser där kring stången.
Nöjda.
Med fiskdammsvinsterna i säkert förvar.
Det är något visst med vägar genom skogen.
Min pappa kan aldrig hålla sig borta från ett fiskespö.
Abborre.
Jag och min mamma Monica.
Mina föräldrar syns inte så ofta här på bloggen. Men de står mig och min familj väldigt nära och är en stor del i vårt liv. Så har det alltid varit. De är våra bästa vardagshjältar och hjälper oss med allt mellan himmel och gjord. Och framför allt är de väldigt nära och ger av sig själva och sina tankar om livet. Idag är det något jag värdesätter enormt och jag är så glad att mina barn har fått lära känna sin mormor och morfar. Tacksamhet och kärlek på det. Större än vad jag kan beskriva.
Ingen midsommarafton utan tävling. Vuxna mot barn.
Hjärta dem.
Klädstafett – helt klart en underskattad tävling. Här börjar det vuxna laget bli smått desperat. I underläge tar man till de värsta fuskmetoderna. Observera fejkhandskarna till höger. Vi förlorade ändå. Synden straffar sig alltid.
Ingen midsommar utan en selfie.
Ellen. Min systerdotter.
Theo. Och min systerson. Även Filip med selfien.
Det var inte bara pappa som fiskade. Det här var sommardagen då Viggo blev biten.
Det bästa är att smyga på ungar. På en brygga i solnegången sägs det många sanningar.
Sådana här dagar alltså.
