Idag är det val och jag känner mig stolt och viktig. Att det är en självklarhet i Sverige. Jag önskar att jag också skulle känna mig trygg men just idag gör jag inte det.
Ända sedan i våras och den där måndagen då jag önskade kärleksvindar allra mest. Ända sedan dess har tankarna och samtalen varit många. Hemma har jag har övertygat mina barn om att deras pappa faktiskt kommer få bo kvar i Sverige oavsett hur valresultatet ser ut. Men med en väl dold klump i halsen har jag inte berättat att det inte skulle vara en självklarhet när annat och ondhet tar över. Om det växer sig större. Och att det har gjort det förr. Vuxit ur det otänkbara. Mest har jag dolt det väl, för ändå så hoppas jag och tror så innerligt på det goda så att dessa rädslor aldrig ska bli verklighet. Men jag har svarat dem ärligt att deras farmor och farfar aldrig någonsin hade fått komma hit på 60-talet från Kroatien om vissa hade fått bestämma. ”Och då hade ju inte pappa funnits?”
Jag önskar att vi får vakna upp i ett tryggt Sverige imorgon.
Och ett stolt.
Lova att ni röstar. Med tanke och handling närmast hjärtat.
