Tycker så mycket om den här bilden från instagram i lördags.
Nu ska man ju aldrig tro att barn bara hoppar in i en bild sådär på beställning. Med mjuka leenden och gör precis som man ber om på kommando. Såklart inte. Om nu någon trodde något annat. Det är kalla golv och kissnödigt. Det är törstigt och sugen på chokladpraliner och stickiga saker. Det är ålande på golv och evighetssånger med näsan i golvet, när man egentligen ska ha näsan åt helt motsatt håll. Och hejohå. Och suckar, kanske tusen. Men ändå. Det är de bilderna jag älskar allra mest när allt kommer omkring. Om man liksom bortser från allt det andra. Eller det kanske är därför lyckan blir så mycket större när man fångar ögonblick.
Här är det hela i alla fall över och Isa och Nomi får varsin liten present efter en plåtningen vi gjorde vid Stora Djulö. Ett magiskt ställe, där historierna liksom sitter i väggarna. De hundraåriga som sträcker sig ända tillbaka till sisådär på 1300-talet. Men också mina egna, som firande av mormor och morfar när de passerade åldrar som passar för finmiddagar. Andra kalas och flotta fester. Faktiskt också väldigt sorgsna saker som begravningar. Och historier som jag fick höra som liten när min pappa berättade om åren som målarlärling då han jobbade på Stora Djulö sent en eftermiddag i november. Då mörkret och dimman lade sig som ett tjockt täcke över åkrarna runtomkring. Det regnade visst också. Alla andra hade lämnat herrgården utom han själv som var tvungen att slutföra målarjobbet sitt som man sig bör, som sextonårig lärling. Han befann sig i rummet allra längst in i huset när han plötsligt hörde stegen. De var lite släpande och käppen som slog emot de flera hundraåriga plankgolven gav ifrån sig en hård smäll varannan sekund.. Stegen kom närmre och närmre och släpade visst mer och mer ju närmre de kom rummet där den sextonåriga målarlärlingen befann sig i. Dimman har nog aldrig varit så tät som då. För att inte tala om vinden som ven, den har nog aldrig tjutit genom de otäta fönstrena såsom denna novemberdag vid femsnåret. Och mörkret över åkrarna…det ska vi inte tala om.
Ja, nu var det visst en vaktmästare. En väldigt gammal sådan, förvisso. Och pappa och jag tvistar fortfarande om den sanningen verkligen nådde våra små barnöron. Jag tror nämligen inte det. Det känns som den kom som i klarspråk en oktoberförmiddag 2014… Närmare bestämt för tre timmar sedan.
