Häromdagen när jag skjutsade till gymnastiken fick jag höra en sanning från baksätet.
– Selma… Ska du fortsätta gå i skolan när du har tagit studenten? frågade Nomi.
– Nja, neaj, kanske…nej…
Selma var inte helt säker på saken men det var Nomi.
– Det ska inte jag. Jag ska njuta av min vuxenhet.
Jaha, oj, tänkte jag. Den där har jag aldrig hört förut.
Sedan var det igång. Om vilka godissorter hon skulle välja. Och hur många klackarskor hon skulle köpa. Verkligen jättemånga. Att de kanske skulle vara högst i världen. Och ha glitter. Och att hon skulle ha dem på när hon ville, även fast det regnade ute. Och så var det något om att varje dag skulle vara som fest. Fast man jobbade. Det är lätt att ha det festligt. Om man själv fick bestämma. Det är bara det.
Att man glömde allt det där. På vägen någonstans. Kanske är det för att den där vuxenheten kom över en sådär lite pö om pö. Inte som någon blixt från en klar himmel. Synd egentligen. Det kanske skulle bli mer varjedagsfester om det var tvärtom. Mer njutbart av själva vuxengrejen liksom. Eller annars är det bara inställningen det hela hänger på. Mer festligt alltså. Det är bara att bestämma sig. Åtminstone om man har kommit såhär långt.
