mokkasin for Toca Boca

Why the woods and the mountains and the lakes are as
eternity itself. Even the little grove you might have played on as a child. Or
the trail you rode your bike on, as you saw the sky between the treetops.

The sky that only a moment ago was pitch black but
suddenly shimmered like gold. And the dazzling sun reflections that glittered
in the puddles. Maybe you did not glimpse the rainbow until the forest opened
up to a meadow. One that was completely blue from thousands upon thousands of
small flowers.

But you saw it, the rainbow that seemed to have no
end. Some day you would cycle along the rainbow, cause someone had told you
that it, after all, has an ending, where a great gleaming treasure is waiting.
There’s no one in the world that would want to miss such a thing.

Beyond the meadow that changed colour the closer you
came, there was the lake. It was so deep that you couldn’t see the bottom. Maybe there wasn’t even one. Perhaps
is it so, for the ships that land at night when no one is looking.

In the night of the thousand sounds. Those sounds that
you never could be quite sure of where they started. Or whom they belonged to.
The only thing you could figure out was that out there was a world of its own.
A world you could touch at times and was allowed to be very close to each and
every day. But that still continued to feel like a mystery. As one big secret.

Forests, mountains, and lakes. All the animals. If
something is so full of imagination it sort of can have an ending. When every
nook holds a fairy tale, there is nothing that can ever end. That is precisely
what the magic of it is.

Swish over to where the imagination has no end. Where
the legend is imminent and the world is the forests, mountains, lakes and
animals. It’s all about the magic of nature. 

Jag tror jag vet varför naturen känns oändlig.

Varför skogen och bergen och sjöarna är som evigheten
själv. Faktiskt till och med den lilla skogsdungen som du kanske lekte i som
barn. Eller stigen du cyklade på, samtidigt som du såg himlen mellan trädtopparna.

Den där himlen som alldeles nyss var kolsvart men plötsligt skimrade som guld.
Och solkatterna som glänste ikapp med varandra i vattenpölarna. Kanske skymtade
du inte regnbågen förrän skogen sprack upp vid en äng. Den som var alldeles blå
av tusen och åter tusen små blommor. Men då såg du den, regnbågen som kändes
som utan slut. Men någon dag skulle du cykla längs regnbågen för någon hade ju
berättat om att den trots allt hade en ände, där den stora glimrande skatten
väntade. Det finns ju inte någon i hela världen som vill missa en sådan sak.

Bortom ängen som ändrade färg ju närmre du kom, fanns sjön. Den som var så djup
att du aldrig såg någon botten. Kanske finns det ingen när allt kommer omkring.
Kanske måste det vara så, för skeppen som lägger till om natten när ingen ser.
Om natten bland de tusentals ljuden. De där ljuden som du aldrig någonsin kunde
vara alldeles säker på var de började. Eller vem de tillhörde. Det enda du
kunde lista ut var att därute fanns en alldeles egen värld. En värld som du
snuddade vid ibland och fick lov att vara alldeles nära var eviga dag. Men som
ändå fortsatte att kännas som ett mysterium. Som en enda stor hemlighet.

Skogen, bergen och sjöarna. Och alla djuren. Om något är så
fullt av fantasi har det liksom inget slut. När varje vrå rymmer en saga finns
det inget som någonsin kan ta slut. Det är just det som är det magiska.

~

Toca Boca släppte igår sin nya app Toca Nature.

Susa in där fantasin inte har något slut. Där sagan är
alldeles nära och världen är skogen, bergen, sjöarna och djuren. Det är det just det som är det magiska.

Här hittar du och laddar ner Toca Boca Nature

~

Clothes från Bobo Choses and Soft Gallery