Igår ritade vi en stämpel. Den kom med Posten idag. Den ska vi ha till våra nya smycken som snart är i affären. Eller till själva påsarna. Fast mest vill man stämpla vad som helst. Lite snällhet har ju liksom aldrig skadat.
Jag hamnade på kalasbordet från då Viggo fyllde 10 år, alldeles nyss. Sådär tjugo minuter innan kalasstart önskade han snö. Natten då han kom till oss så snöade det nämligen alldeles fasligt mycket. Första snön. Jag märkte först på morgonen att världen var vit. Det är såklart att man som barn önsketänker om snö då, för rätta känslans skull. Själva födelsedagsminnet liksom.
Så i brist på minusgrader så låtsades vi att de små spetsdukarna var snöflingor. Fast då var bordet dubbel så stort och snöflingorna flera.
…och hängde fönstrena fulla med snökristaller.
Viggo älskar ju skepp. Han fick en tavla i födelsedagspresent.
Ännu mera snö av vimplarna som jag gjorde till en somrig fest. Fast då var de inte snö så att säga. Men man har väl rätt att ändra sig.
