Telefonbord liksom. Ni hör ju själva, så gammaldags så man svimmar. Men det är just det som är det märkvärdiga. Och extra flotta. Vissa kanske skulle kalla det bakåtsträvande i dessa moderna tider medan jag alltid har suckat och önskat – ett telefonbord skulle man allt ha. Och en telefon med sladd. Och då skulle man sitta där vid sin telefonbordsdivan och vrida och vända på orden. Och man skulle höra precis allt som sades i andra ändan. Och man skulle inte göra något annat alls under tiden och samtidigt. Mer än att sitta där vid sin telefonbordsdivan. Och samtala. Inte samtidigt som man diskar, går på toa, hämtar i skolan, kör bil, sitter brevid i bilen, åker tunnelbana, påtar i landet, städar, tvättar, hänger tvätt… Jamen sådär ungefär. Bara vid sin telefonsbordsdivan och inte en millimeter längre än vad sladden räcker. Så himla märkvärdigt, på ett bra sätt.
Igår kväll provade vi den röda 80-talstelefonen, den duvblå kobran, telefonen där man pratar i en tratt och den där väldigt tunga. Ingen fungerade såklart, men det var för känslans skull.
Nu kära ni, ska jag hoppa på tåget och möta Johanna i Borås. Och sedan ska vi hit och jag är så nyfiken så jag tror jag spricker. Och väldigt tacksam att jag får möjligheten, älskar ju sådant här. Jag kommer fantisera om svunna dagar mest hela helgen. Och när alla verkligen satt lugnt och stilla vid sina telefonbordsdivaner. På riktigt och inget märkvärdigt alls, bara så man gjorde.
Önskar er en fin helg!
