Man kan ju tro att vi stannade precis bredvid vid gröna cirkeln. Lite mystisk sådär och passande liksom. Faktiskt såg vi den inte förren när den kom i bilden. Kanske var vi bländade av solnedgången. Som ett hopp om våren, nästan som på beställning.
Är så glad över den här bilden. Kanske för att jag alltid kommer minnas hur våren inte är, innan grönskan. Kala björkar som gör skogen mörkare än annars. Att det alltid finns en tid då ängsgräset är beige, torrt och stickigt trots att marken fortfarande är blöt när man trampar i den. Hur svårt det är att tänka sig att ängarna, om bara en månad eller två, är böljande av strån i grönt. Med risk för att låta mossig så älskar jag skillnaderna. Speciellt nu. Jag kan liksom inte gå förbi vår veranda utan att stanna. Jag vill inte missa när körsbärsträden slår ut. I fredags var två knoppar blommor och nu ikväll räknade vi till fem…
