Förlåt det sena. Jag fastnade ärlig talat i själva namnen. Jag menar, det är ju inte varje dag man går och döper sina fotografier. Så jag var liksom tvungen att vrida och vända på det hela. Sätta upp dem på väggen, minnas stunderna då de plåtades. Fråga barnen och Kristo vad de kände i magen när de tittade på dem. Och sedan vända och vrida igen. Och hur kände jag i hjärtat. På riktigt. Men så plötsligt, som två blixtar från himlen. Så äntligen – säg hej till mina allra första fotoprints.
