Jag kan inte förstå att de är 8 år nu. Våra minsta. Den där dagen, den där högst overkliga. Såklart är inte tanken på fyra barn någon alldeles sensationellt, men för oss var det verkligen så. Vi som aldrig riktigt trott på och landat i lyckan att få ett litet barn, under så många år.. De där långa sex åren i total ovisshet. Helt plötsligt skulle de bli fyra. Lycka. Bredvid megakaos. Men det kan vi ta en annan gång. Och nu såhär 8 år senare är det faktiskt inte särskilt mycket kaos längre. Möjligen har vi vant oss eller kanske bara vuxit in i det. Och jag skulle inte vilja ha det på något annat vis. Inte i hela världen. 
Kalasdagar för oss kommer alltid som en överraskning. Åtminstone känns planeringen så. Morgonen börjar alltid med att handla för middag och fika. Tårtan köper vi och sedan svänger vi ihop lite bullar och någon kaka efter önskemål. Bullarna står alltid ugnen när gästerna kommer för jag har missberäknat tiden. Samma visa alltid. Fast goda blir de. 
Barnen hjälper alltid till. Såklart. Bästa sysslan är chokladbollsbaket, för smetens skull. Ibland dekorerar de som de känner för. 
Nomi hade hamnat i pysselrosettmani. De blev 26 tror jag. Snabbt, enkelt, precis lagom stora och eleganta, sade hon.
Sedan stämplades det godispåsar. 
Så väldigt många historier på de där godispåsarna. Det ena gav det andra liksom. 
Bästa storkompisen kom i förväg.
Så himla många historier. 
Mitt i bullbak och kakor som smälte ihop till kakpizzor var vi alldeles tvungna att plåta ett jobb som jag skulle lämna in dagen efter. Vi hade hört att en gammal skola i vår stad skulle jämnas med marken. Så vi begav oss dit bara för att spana om det hela var så fallfärdigt som det sades. Herreguud så vackert! utbrast Nomi. Kan vi bo här? Sedan sa hon massor av arga saker om de som bestämmer. Ser du päronträdet genom fönstret på andra sidan? Bara en sådan sak.
Nu kan det hända att det inte var det smartaste draget att bege sig till något sådant här ljuvligt en timme innan kalasdags. Man kunde ju liksom inte slita sig. I upphetsningen lyckades jag dessutom tappa bilnycklarna. I gröngräset…
Men vi ändrade kalastid lite i sista sekunden och förlorade oss i drömmar. Riktiga drömmar faktiskt. Nu har jag har en plan som jag inte kan släppa.
Vi sprang runt och kikade i varje fönster, ryckte i dörrar och kände på väggarna Och vi är fast beslutna om att Djulö Skola inte ska rivas. Inte utan att vi kämpar så gott vi kan. Nu får jag säkert halva kommunstyret på mig men jag tror inte ett skvatt på att det skulle vara ruttet. Det är bara enklare på det viset. Att riva ner och bygga nytt. Mer vinstmässigt liksom. Inte sådär bestämt med själva hjärtat utan något helt annat som styr. Fram för mer hjärtebeslut. För att städerna behöver det så in i vassen mycket. För att inte tala om husen själva. Och människorna som bor där. Nomi tror i och för sig att de tänker riva det av rädsla. Bara sådär utifall att. Om det en dag skulle dyka upp spöken, varulvar eller djävular där. Inte för att det finns ett spår av något sådant idag men att de som bestämmer bara går runt och inbillar sig saker. Det är nämligen då man gör dumma saker.
Genom de här fönstrena ser man..
…ner till sjön.
Jag tänker inte låta dem. Aldrig att de får. Nomi gick runt som ett argt bi samtidigt som hon sade säkert tusen gånger att det var så vackert. Jag vet att hon känner i magen precis som jag. Man river inte bara. De dumdristiga åren är liksom förbi och vi vet bättre idag. Och som någon sade på mitt instagram ” Gamla hus är ett måste för våra själars överlevnad” . Det sitter ju i väggarna. Mer självklart än något annat. 
Sedan åkte vi hem, bytte om och dukade med cirkusservisen. 
Charlie och Nomi är tvillingar men så kolossalt olika så det faktiskt är komiskt. Lite sång , mmm kanske och det spelar ingen roll vilken. Så tycker Charlie. Alltmedans syrran och kusinen fanfarar bäst de kan. 
Och sedan den andra. Ge mig allt ni kan. Och så en honnörshälsning på det. Och lite bugningar. Och egen fanfar. 
Trekamp på tjugo personer. Hetsigt värre. 
Dragkamp liksom. 
Bättre med enmanspilkastning. 
Från kusinerna kom feststass ifrån deras resa i Indien. Klädbyte nummer 13 och rosett nummer 24.
