Jag är helt förälskad i detta växthus. Kanske allra mest för det så olikt alla de andra. Älskar de ruffa stålbalkarna och tänker att när något är såhär himla fint när det är alldeles nytt vad ska då bli av det, måste ju bli helt supersnyggt med åren. Sedan är det ju såklart något med storleken på det som gör att man drar lite efter andan och så fint inrett. Och tänk när det är ljumma sommarkvällar i solnedgång och stenugnspizzor och megamånga människor då vill man ju stå precis här för det måste ju se alldeles magiskt ut. Fast helst ska man ju vara där inne.