Vi hade lovat varandra då vi bytte från världens minsta förråd på Erstagatan till 150 kvm vind att vi aldrig skulle fylla den som om det inte fanns någon morgondag. Aldrig någonsin att vi skulle. Jag vet inte helt säkert varför det blev precis tvärtom. Vår vind blev så pass proppfull att på fullaste allvar började oroa mig för att den skulle rasa in. När det visade sig att min man hade tänkt samma tanke så fanns det inte längre några sätt att blunda för röran. Så när regnet smattrade som bäst i förra veckan kände jag att nu var det dags. Jag planerade att det skulle ta en vecka. Det tog tre dagar och sedan inlagd på sjukhus men det hör egentligen inte till vinden…