Gotland känns som evigheter sedan men jag måste bara tipsa lite till. Det kommer en sommar nästa år, var så säker. Och faktiskt är det fortfarande öppet, ända till sista augusti. Mellan de tusentaliga regnskurarna tog vi en tur till Etelhem och satte alla nio barn plus några vuxna framför varsin drejskiva. Efter det blåste vi iväg till Röda Korset´s loppis i Hemse, för vi hade hört talats om att det fanns en begagnad drejskiva där till salu. Tyvärr var den såld men nu har hela släkten en gemensam önskan, att vi ska köpa en drejskiva.
Om du aldrig satt barn på drejning så kan jag tala om att det händer något nästintill magiskt. På samtliga, mellan 6 och 16 år. Ett lugn sprider sig och en tystnad som är svår att finna i vanliga fall. Och det är verkligen inte resultatet som är det viktiga. Ingen brydde sig om vad lerklumpen slutade som men ingen ville sluta. Som om de var i trans. Och helt uppslukade av egna tankar och den mjuka leran under fingrarna. Så en drejskiva i källaren ska det bli. Och när det skriks som mest ska jag bara skicka ner dem, en efter en. Så himla enkelt, att jag inte tänkt på det innan.
Min pappa blev också superpepp på idén så han får också hänga i källaren.
Det ser ju bra ut såhär långt men det blev ett öga av det hela…? Konstnärligt.
Min pappa blev nöjd och har såhär i efterhand ordnat bränning av sin skål.
I det över hundra år gamla krukmakeriet ville man hänga. Och titta och prata om ditten och datten. Keramiker från alla möjliga håll hyr in sig och skapar sommaren igenom.
Färgkartor gör mig alltid inspirerad. Jag ska nog också ha en full av glasyrer någon gång.
Och kanske ett krukmakeri från 1890-talet.
Jo, det ska jag…
Jag verkligen älskade att se hur leran påverkade alla ungar. Jag menar, nio stycken kan härja på rätt bra mellan varven. Det är lätt att glömma, i stordådens tid och jakten på den perfekta upplevelsen, att en lerklump kommer man långt med.
