Det gäller att våga. Annars är man ingen människa, bara en liten lort, var det någon klok som skrev. Kanske handlar det om att smyga uppför den där väldigt branta brandtrappan i solnedgången. Den där förbjudna där niorna hänger när de vill vara extra coola. Trots att risken att synas är alldeles för stor.
Men det är ju något med brandtrappor, det susar i magen för varje steg, ju högre mot stjärnorna man tar sig. Kanske lite sådär som själva livet.
För visst är det suset man vill åt? Fast man kanske backar i början.
Men visst vill man väl att det ska pirra lite extra i hjärtat? Av att det just idag var något helt annat, något alldeles nytt från igår.
Kanske var det något väldigt stort. Eller kanske något jättelitet, som ingen i hela världen märkte av. Mer än du. Och kanske någon annan. Som om det vore meningen.
Men det som kommer sedan är ändå värt allt pirr i världen. Och alla de tusen fjärilarna i magen.
För sådär på en ögonblicks sekund kanhända att man växer till det dubbla minst. Och någon annan gör detsamma. Tänka sig att det bara behövdes ett litet steg eller två.
För att landa mjukt.
