Jag tänker att folk tycker man är lite galen sådär. Men det finns värre saker att ägna tankar åt. Solen var påväg att gå ner och bor man på landet så har man ju en minut till fälten. Kanske tre. Om man tar bilen. Det hela är väl inte värre än att andra såsar framför tv:n eller nåt. Så mitt i bästa läggningstid sladdar vi in vid stadens absolut populäraste promenadspråk. I badrock. Inte jag då, vilket var bra såhär i efterhand. Får man parkera här, undrar Nomi. Nä, verkligen inte, svarar jag. Men det går snabbt. Och det gjorde det.
Vi låtsades att det var prärien och att det egentligen var i brantaste laget för att springa ner. Och Nomi var inte helt säker på mig och om ormarna som inte fanns, i alla fall inte med bara ben och låga minnetonkas. Så jag bar henne över de högsta stråna. Det kändes som om vi var mitt i en strapats och helt övertygade kunde vi ju inte vara på att det var en flod någonstans där under. Kanske när vi minst anade.
Så vi tänkte ut lite smarta planer om jag skulle sjunka till knäna eller bryta benet i sluttningen. Det ska man ha för att känna sig trygg mitt i ett kvällsäventyr. Även om det inte är så stort.
Fast när vi väl hamnade där mitt i alltihop och fick slänga lite blickar över fälten så sade vi att det är ju väldigt härligt såhär.
Kanske skulle man ha det precis såhär varje kväll. Precis innan läggdags.
