Först. Tusen tack för alla rara kommentarer vid mitt förra inlägg. Som fina små presenter hela bunten. Tack!
Sedan. Just nu gör vi väldigt många fotouppdrag. Det ena avlöser det andra och jag älskar det här. Fick jag välja så skulle jag bara jobba med bilder, vareviga dag ända tills tidens ände. De senaste dagarna och hela helgen har vi jobbat med Numero 74´s kampanjbilder. Hela alltet känns lite extra drömmigt…
Att gå upp i ottan en lördagmorgon och packa bilen proppfull… Och hamna i en slottsträdgård med äppelträden åt ena hållet och fälten åt andra.
Frukost på en matta i daggigt gräs med utsikt över slottet.
Linn var fin med Margaretaflätor.
Den allra drömmigaste biten av vårt jobb är nog att vi får fantisera som galningar mest hela dagarna. Det är lika bra att intala sig att det nästan är på riktigt för allt är liksom lättare då. Ni fattar ju själva vad superhjältar kan hitta på i en slottsträdgård. Speciellt om den känns större än en hel världsdel.
Tänk bara att få hänga under äppelträd en hel dag. Där äpplena är precis såhär röda. På riktigt.
Precis när vi packat ner alltihopa svängde min mamma förbi. Så hon fick ta kort när vi bar rekvisita.
Såklart att vi tog chansen att smyga runt lite efter vi ätit mazariner till lunch. Och jag tror jag skrek till lite när jag såg den. Jag har önskedrömt om en allé utan väg. Och så var den bara där helt plötsligt. Och ni kan inte förstå hur lång den var. Från slottet, ända till grindstolparna på andra sidan skogen.
Det är lätt att fantisera när man plåtar för Numero 74. Det är extra lätt i en slottsträdgård. Det är ju som om historierna växer bland träden. Och när man plötsligt ser ett litet grönt hus på ett litet berg mitt i skogen, då kanske man tänker att man drömmer på riktigt. På söndagen fick jag veta att den lilla stugan var en present en gång för länge sedan. Till dåtidens slottsfru. En skrivarstuga. När det var stojigt på slottet kunde hon alltid dra sig undan bortom trädgården. Tänk så härligt, en sådan där skulle jag också vilja ha. Med fri utsikt över hemmet och snubbeltrådar runtomkring med bjällror lite här och var, så att ingen kunde störa förren jag lugnat och roat mig tillräckligt. För slottsfrun tänker jag rätt mycket på kontrasten. Undrar hur det kändes när man i vanliga fall hade tusentaliga rum och våning efter våning under sina fötter för att då och då slå sig ner i den kanske minsta stugan på jorden…
Moln alltså. Och slott sen då.
