Idag har jag hängt ute i regn och rusk. Jag och kameran på några lastpallar, under ett Hello Kitty paraply och resten under taket. Alltså vad gjorde jag utan detta hus. Ingen kan ju i alla fall säga att det är i största laget. Vi använder varenda millmeter och hörn och skrymsle. Så många projekt som pågår här samtidigt kan nog vara förvirrande för de flesta. Men vi är rätt vana. Så pass vana så att barnen knappt höjer på ögonbryna längre. Som idag, när vi klädd in halva fasaden och pallrat upp möbler på två matbord och jag ute i regnet, då kom Viggo hem. Hej, har du några batterier? Det var som att resten var som osynligt.
När vi plåtade för Photowall nyligen hade vi lite vinterfest samtidigt.
Men det mesta var för syns skull. Åtminstone till att börja med.
Kransar och kronärtsskockor, bästa rekvisitan just nu.
Och fikon.
Och herbariumet. Precis ett sådant som Johanna önskade sig som Frida redan funnit. Det var jag och Viggo som fann det i julas när vi skulle leta loppissaker till ett julklappsspel vi skulle ha med släkten. Både han och jag tyckte det var det finaste vi sett. Vi lovade varandra att vi skulle kamma hem det på julafton, eller åtminstone att någon i vår familj skulle göra det. Men det blev helgalet och min sextonåriga brorson ville ha det precis lika mycket som vi. Och tror ni vi vann det då? Nix, det gick till Filip och jag fick försäkra mig både en och två gånger att jag skulle få låna det ibland.
Fast slutet gott, allting gott. I början av sommaren hade min syster lyckats smuggla ut det från Filips rum. Hon trodde inte han skulle sakna det. Och slug som jag är frågade jag inte mer om den saken utan sa bara tacktack. Och hoppades att hon hade rätt…
Tycker det här lilla bordet är väldigt fint. Fast det är inte mitt.
