Igår fick jag en fin hälsning här på bloggen. Någon tycker om att jag lever med ena foten i fantasins värld. Den hälsningen gjorde mig glad, för fantasin är så viktigt för mig. Ibland tänker jag att den kom tillbaka med barnen. Nu är det ju inte så att jag är totalt lost från verkligheten, absolut inte. Jag tror inte på att leva i en egen bubbla för jämnan, tvärtom så tror jag att vi måste ha alla sinnen öppna och aldrig blunda. Framförallt för att förstå världen och kunna hjälpa den så gott vi förmår. Men jag tror att fantasin är viktig för oss alla. Därför är jag inte sen att låtsats och låta tankar skena iväg. Framför allt i mitt jobb. Nästan alltid har jag små påhittade historier i bakhuvudet när jag jobbar, då blir allt så mycket härligare.
Som en frostig dag när solen aldrig gick upp, visst lyser stjärnor så mycket starkare då?
Ju mer snön ven omkring oss desto klarare lyste den. Som guld. Vi tänkte att vi skulle låta den falla, mest för önskningens skull.
Fast ju mer vi kisade genom snön och milsvida fält såg vi stjärnfall vart vi än vände oss.
Tänk att få önska sig. Och önska sig igen, och igen.
Ni minns väl känslan av den första snön? Tusen miljarder som smälte på tungan. Snöflingor fyllda av önskningar, drömmar och kärlek. Det var visst så hon sade…