Nog för det brukar vara himmelskt att börja fredagar med yoga, som vi vanligtvis gör. Men innan vi har kört igång igen tror jag på en annan rutin. Fredagsfrukost. Mellan klockan 9:00 och 13:00. Minst. Fyra timmar, rimlig tid för en fredagsfrukost om jag får välja.
Fast nu ska ni ju inte tro att vi mest satt och vräkte i oss godsaker. Fast det fina är ju att frukost liksom kan stå där alltmedans vi smidde planer. Så storslagna så jag nästan inte kan tänka på något annat. Det måste gå i lås. Nu funderar jag mest hur vi ska hitta en sponsor med hjärtat på absolut rätta stället. Tänk att det är alltid på den punkten det ska vara lite knivigt. Förstå, vilka stordåd man skulle utföra annars. Minst ett i veckan tänker jag.
Chiapudding är ju inte direkt vackert. Speciellt inte den här med banan, vanilj och mandelmjölk. Men den råkar vara min godaste.
Leo och Charlie var med.
Och nu kan man ju tro att dessa två bilder är tagna i samma veva. Men nepp, här har de gått på frukost nummer 2 eller ett alterniv till lunch när deras föräldrar har annat för sig. Klockan blev ju alldeles plötsligt halv ett…
Inte direkt sparsmakad men fin så. Förövrigt ägnade jag fredagen väldigt mycket till att tänka på att vintern just då var alldeles sagolik. Sådär så jag var tvungen att stanna med bilen, hoppa ur i kvällen, och titta på snökristaller i sken av billyktan. Jaja, lite sådär halvknäppt men helt klart värt det. Eller absolut värt det, då det sorgligt nog inte var – 20 idag.
Lördag – så fint så jag somnade vid tanken om att livet är bra snällt. Två minuter efter att de åkt sade Charlie – Åh jag vill träffa dem igen. Alltså, nu på direkten! Alla vi andra fattade precis hur han menade.
Världen bästa presenter. Egentorkade kryddor, med salt och olja. I vackert återbruksglas…
På söndagen vaknade vi lite som i sockervadd. Ni vet sådär som man gör efter härliga kvällar. Därför blev det jättehetsigt att bli klara till elva. Fast vi hann ju till teaterrepetionerna ändå. Nästan i alla fall. Liv och Viggo sprang i förväg. Det här stället, jag är kär i det. Och vill helst lägga beslag på hela alltet.
Det här är fantastiskt. Och då snackar jag inte längre om själva huset (åtminstone inte bara). Det är nu dags för ännu en storföreställning i Katrineholm. Ett samarbete mellan Kulturskolan, Dud och Ungdomshuset Perrongen. Jag och Linn är lite involverade på Mokkasin-sätt och idag sprang jag bland annat runt och dokumenterade lite. Och mitt hjärta var nära att svämma över, och jag menar varenda ord. Det är så mycket värme och kärlek mellan alla här. Och så mycket skratt. Men också superproffsigt och styrt på ett begåvat och megakreativt sätt. Jag är galet stolt över att detta finns här och nu.
Hela helgen har det repats. Ja, det har de gjort sedan någon gång höstas.
Liv och Viggo är med i pjäsen.
I varenda hörn pågår just nu en massa kreativt kopplat till föreställningen. Här är det ett gäng Ymfer som jobbar på egna kostymer.
Teamwork.
Nomi är en liten järnvarg i pjäsen. Och en drottninghund.
Här finns allt man kan behöva för att ha kul efter skolan. Allt vad man nu kan tänkas göra. Material för all typ av skapande, musik, studios för inspelning, scen, stora ytor. En skatepark på gården. Grymma vuxna på plats som stöttar där det kan behövas.
Lite stöd i pärlplattebygge måntro?
Min mamma har börjat spela teater såhär vid 70 år. Hon är jättebra och spelade sin första pjäs i november. Det är grymt tycker vi. Nu har hon även en roll i 101:an.
Vi hjälper till med kostymen. Och nu snackar vi inte kostym till 2-3 stycken. Det är väldigt många skådisar i denna ensemble. Därför får man lov att tänka lite utanför boxen. Ikea´s fladdermusben passar precis lika bra på Järnvargar.
När vi kom hem hittade jag en hattmakare i källaren. En karaktär vid namn BlingBling ska nämligen ha en rätt galen kostym och en hatt som inte är alldeles vanlig hög en.
Ett hattskelett har sett dagens ljus. Fortsättning följer.
