Väldigt ofta när jag pratar om Katrineholm som stad, eller nog nästintill alltid så drar jag upp min beundran för vår Kulturskola, Dud och även Perrongen som är ett ungkulturhus. Jag tycker helt enkelt att de som jobbar där är så otroligt begåvade och perfekta på alla sätt som kan vara bra när man ska sätta glans på barn och ungdomars vardag. Med ett engagemang på superproffsnivå och en energi som räcker till alla sprider de så mycket kunskap, styrka och värme. Man ser hur kidsen växer för varje dag, med självkänsla och modighet. Jag är på riktigt tacksam att detta finns inom räckhåll för oss. Därför är det extra kul att vara involverad på ett litet hörn i allt detta. Att få smygtitta på en helgs repetioner inför nästa helgs storföreställning 101:an ger mig energi till tusen. Det skrattas, det peppas, det hejas på. Det styrs upp och vägleds på ett sätt som bara kan beskrivas som rakt igenom begåvat på alla plan. Inget lämnas åt slumpen, det är på riktigt.
Nomi är en järnvarg som heter Mila. Läskigt.
Viggo är en Ymp. Nu kan man ju tro att detta är värsta underlandet. Men det är liksom bara en annan värld, eller kanske en bara som en annan dimension av en alldeles vanlig fabrik. Och tänka sig, verkligheten är ganska så påtaglig när allt kommer omkring.
Snygga men grymmare än du kan ana vid första anblicken. Ikea´s kostymkollektion Lattjo i lite annat uttryck.
Jenny. Vad vore staden utan henne. Definitivt fattigare. Hon är galet begåvad och ibland tänker jag att det är ju märkligt, men en förbaskad lycka, för oss att hon inte flugit iväg någon annanstans. Tänker att det finns miljarder ställen hon skulle platsa på. Förutom att hon är ett proffs med en aldrig sinande kreativitet, tycker jag att det är väldigt fint att hon också vågar skriva om sådant som inte är alldeles lättillgängligt och enkelt. Som när jag såg hennes pjäs Baby Blues, en pjäs om galenskap och barnlängtan. Jag grinade som besatt hela första akten. Och då menar jag som besatt. Tårarna rann tills jag kände mig som liten platt pöl, där på första raden.
Här får du allt jag kan – plus en hel massa mod.
Jag själv har aldrig stått på scen, jag har ingen längtan efter det heller. Däremot älskar jag den här miljön och allt som händer och sker. Älskar att följa regi och receptionerna. Att få springa runt med kameran och liksom smygkika är som att kastas mellan olika världar varenda minut. Att zooma in miner, uttryck och rörelser. Se hur alla skådespelarna går in i sina karaktärer som att inget annat fanns för stunden. Hur känslor växlar snabbare än blixten, så det knyter sig i magen eller alldeles tvärtom. Jag älskar det och vill helst stanna för alltid. De senaste åren har jag drömt om jobbet som scenograf och förbannat mig lite att jag kom på det såhär vid 45… Men i nästa liv, för det finns väl ett till?
Gränslös kärlek. Det finns i alla fall.
Och en vilande liten järnvarg på sin mor.
Varje millimeter är en egen värld.
Det låter som en klyscha men här är det helt sant. Skrattet är aldrig långt borta.
För att i nästa stund bli gravallvar.
Vad är en skyddsängel? Är det verkligen det man tror? Och slående lik han i bilden ovan, eller är det bara en slump? Det kan man ju också undra…
På lördag premiär av 101:an som är utsåld. Men söndagen 14 februari kl.14 och kl.18 finns biljetter kvar. Gå och se!
Och så var det stället vi hängde på. Lokstallarna här i Katrineholm. Jag har plåtat här tidigare för nu är det så att det inte bara är ett fantastiskt ställe med sagolika rum, ett ungkulturhus , det är dessutom en av mina drömbyggnader här i Katrineholm. Utan och innan.
Så lite emellanåt smög jag runt lite. Och drömde om de delar som fortfarande står tomma.
Eftersom jag hade ägnat hela fredagen åt att pinna fönster så jag var ju tvungen att syna dessa i skarvarna.
Jag hittade en slipsklippande Sparvöga.
Snyggt återställt. Jag tar gärna de andra lokstallarna, bara så ni vet. 
Den här lilla donnan har lite svårt för logistiken kring de olika rollerna. Plötsligt var hon borta när hon egentligen skulle vara Drottning Sparvögas lilla hundlika betjänt.
Såklart kan en skate park locka när den nu är så väldigt nära. Närmare bestämt på innergården. För övrigt är hon nog den vildaste jag vet.
Tack helgen , du var en mjuk en.
