Imorse lämnade vi södra Thailand. Och sitter just nu på flygplatsen i Bangkok och väntar på nästa plan. Hela familjen är på väg till Chiang Mai för att möta upp teamet bakom Numero 74. Vi har fjärilar i magen och tycker att det här är kanske det mest spännande vi varit påväg mot. See you soon!
Sista kvällen i de södra delarna var vi såklart och åt gott. Vad mer kan man önska sig.
Det skulle möjligen vara en handknyten hammock. Med det mörka havet framför sig. Ni fattar ju vem som låg där mest hela tiden.
Den vildaste av de fyra såklart.
Horisonten var täckt av ljusprickar som nästan kändes som om små byar hade spruckit upp från havet. Men det var bara fiskebåtar.
Det är så mycket jag gillar med sättet man bygger på och hur man inreder. Allt är vackert, enkelt och ingenting är tillrättalagt. Det är liksom ingen idé att vara petnoga, det blir så mycket bättre såhär. Ska nog slänga tumstocken när vi kommer hem…
Camoflagenät är världen bästa rumsavdelare, tak och bara som vägg. Helst det naturvita.
Jag önskar mig drivved också.
Och att alltid bara ta vad man har närmast liksom.
Jag älskar det oängsliga. Mest för man kan aldrig sluta titta.
Weber, släng dig i väggen.
Och likadant med det väldigt genomtänkta och superperfekta.
Maten alltså.
Man tänker extra bra närmst havet.
Och sen var vi väldigt mycket på vippen att stjälpa med tuk-tuken. Branta backar och familjer på sex är förmodligen inte den allra bästa. Men vi hann kasta oss ut i kolmörkret och alla blev nog rätt skärrade, inte minst vår favoritchaufför. Mitt i mörket insåg också Viggo att han glömt sin stråhatt. Så här väntar vi på Kristo som sprungit tillbaka till restaurangen. Och så mörkt ser det kanske ut men redigering fixar det mesta. Det var alldeles lagom spännande…
