Ännu ett bevis på att allt är inte exakt vad man ser. Men i alla fall. Nomi tycker absolut att Mrs Mighetto´s Lola, från deras nya supervackra limiterade kollektion, borde hetat Nomi. Det var något med likheten och håret. Vad tycks annars om vårt harmoniska sovrum? Med tapetlämningar från ett tidigare jobb för Mr Perswall och pudermålar för Mrs Mighetto. Samt evighetshögar av rentvättat och jordens röra. Men det finns värre saker.
Och faktiskt, kors i taket, lyckades jag få ner resten av julstjärnorna. Detta var nog rekord. Och de kom även ända till vinden. Lagom till påska.
Och om ni nu bortser från världens mest ledsna växt så gillar vi nya kollektionen från Bobo Choses väldigt mycket.
Ett loppisfynd som jag nog har en plan med. En bra.
Earth hour. Här är det ingen halvmesyr. Telefonförbud och absolut inte TV. Allt sådant räknas som fusk. Jag tyckte vi skulle köra Svarta Madame men då skrek alla hysterisk så vi enades om Sanning eller Konsekvens…
Våra helgfrukostar är numera en salig röra. En tonåring som vägrar gå upp, helst också en sovkompis som vägrar lika mycket. Någon som tycker sig vara hungrig en helt annan tid än den andra. Någon som hellre går och äter samtidigt som man tittar på blomster. Och så håller det på.
På söndagen lämnade vi kvar sju barn i huset, for ett par mil genom skogen, bjöd in oss själva på fint förmiddagskaffe som vi längtat extra mycket efter. Jag älskar när man bara kan ringa på vägen och säga att man kommer över. Inget planerande och uppstyrande utan bara, funkar det så funkar det. Och det gäller liksom åt både hållen, så nu vet ni det. Älskar oväntat besök.
Och det här hemmet. Alltså. Kan nog inte bli härligare än såhär. På allt liksom. Allra mest för Karla-Therese och Christian och barnen som bor där såklart, men resten är också helt ljuvligt.
Jag hade också en uppgift att hitta ett träd. Man vet liksom aldrig när man behöver ett.
Och sedan har min man blivit sportig och skulle köpa ett par skor. Men det blev inga alls fast jag köpte en kratta. Mitt strå till stacken för alla löv vi lämnade när snön kom.
När vi väl kom hem var det vissa som hade lagt beslag på Linn´s jobbdator.
Andra spelade in en film. En skräckfilm var det tydligen, de verkade rätt skärrade själva och började svamla om någon kyrkogård. Ellen till höger, skulle föreställa spöke och hade tråcklat sig i den mest spöklika klänningen de kunde hitta, min julklänning från -80. Där ser man.
Spagettimiddag klockan tre.
Sedan tog jag med mig Nomi och Svea till Paris. Eller såklart inte men vi tyckte att vi behövde en historia i bakfickan när vi ändå skulle plåta lite kläder. Tjejerna var fruktansvärt sugna på Eiffeltornet men tyckte att Paris blivit så blekt och tråkigt. För att råda bot på eländet köpte vi med oss lite färdkost i form av pastelliga tefat.
Det hela spårade ut nästan direkt när Nomi absolut inte ville vara kvar på marken. Hon påstod att hon såg Eiffeltornet bättre ifrån taket. Paljetterna åkte av trots att vindarna var isiga. Hon försökte nog mest vara tuff.
Sedan gick vi bakom hörnet och glömde bort allt vad Paris hette. Vi visste ju att det vackraste stället i Katrineholm hade brunnit men vi var nog inte helt beredda på att det skulle se ut såhär. Och vi mindes när vi åt prinsesstårta precis här . Nomi sade att det ser ut precis som det gör i Syrien och efter det hade vi lite svårt att koncentrera oss på vad vi verkligen skulle göra.
Vi var tvungna att fundera väldigt länge tills vi enades om att vi i alla fall hade de bästa minnena och att alla skulle få finnas kvar precis som de var. Att prinsesstårtedagen skulle vara den vi sparade i hjärtat för alltid. Sedan tänkte Nomi på Djulö Skola och sade att det kommer bli exakt såhär fast inte exakt lika stora högar. Precis som om kriget dragit fram fast det inte ens är i närheten.
Det här två små kusinerna är mina allra bästa små modeller. Så tappra och så coola.
Och så mycket skinn på näsan så att jag är övertygad om att de kommer ta världen med storm. Eller de har redan börjat.
