Vi började helgen i helt rätt ände. Egentligen var den fel rent effektivitetsmässigt. Men ändå.
Vårsolen hade kommit och det enda raka var ett bullbak. Nomi kavlade och Viggo snurrade.
Vissa gjorde inte en vettig släng och i ärlighetens namn, ge mig kraft för stundande år av tonårsstämning.
Det tog en faslig tid men framåt kvällen var vi i alla fall klara.
Halvsexfika i solen är ändå rätt gott.
Hela lördagen skulle vi vara i den här trädgården, bland alla kvistar och löv. Men på fredagen klättrade vi mest.
Såklart åt vi middag i senaste laget. Det gör vi alltid. De gjorde några sagolika bön- och kikärtsbiffar som i princip bestod av mosat sådant.
Vår trädgårdsbestyr från påskhelgen fortsatte till lördagen. Fast nu är det rätt uppstyrt. Nu funderar jag på vilka ätbara blommor som är lätt att plantera, några tips?
Jag tog en trädgårdspaus runt frukost och klippte Nomi.
Barnens pärlande utvecklades till teampärlande på dubbelplatta. Dockorna fick senare kläder och hattar. Innan hade de varit på vårt bibliotek tillsammans med Viggo och tovat jongleringsbollar och gjort luffarslöjd.
Alltmedan den här killen var på fotbollsträning och fortsatte på samma bana i en evighet. Hemmasnickrat mål förresten.
Jag nöp sticklingar av pelargoner, Dr Westerlund och palettblomman.
Jag hade dessutom snott till mig några av Therese förra helgen.
Linn hade tipsat om Gympaläraren som barnen fastnade i.
Vi grillade första gången i år tillsammans med min syster och hennes man. Det var ingen vegofrossa direkt… Men det är ju inte alltid jag får bestämma. De här två älskar matlagning och är ett perfekt team.
Fin lillasyster.
Skräckfilminspelning eller fortsättning följde. Handlingen är en aning oklar men det är något om en mask som förföljer. Djupt värre.
Såklart hann solen gå ner för länge sedan innan vi tryckte in oss i glasverandan för middag. Precis som det ska vara.
Följde Ellen hem senare under kvällen och plötsligt poppade det upp en tanke när jag kom tillbaka hem. Mindes plötsligt hur jag önskade en glasveranda när vi letade hus över halva Stockholm. Det var nog det allra finaste jag visste. Sedan tror jag inte riktigt jag har landat i att önskningen faktiskt är uppfylld mer än jag älskar det där stället. Alla dar på året. Men igår kväll när jag såg alla fina sitta där under ljuskronan sådär på håll. Liksom smygkika och det bara såg så himla mysigt ut så slog det mig, tänk att jag fick äga en glasveranda. Lyckost mig liksom.
Den här morgonen for jag och Kristo och drack förmiddagskaffe hemma hos Sarah och hennes familj. Ännu en tjej som turligt nog har korsat min väg den senaste tiden. Jag är så himla glad för alla fina och superinspirerande människor som liksom bara poppat upp från ingenstans.
Och så ännu en gång föll jag helt pladask över själva hemmet. Lägg av vad sagolikt!
Jag ville helst byta till mig alltsammans sådär på studs, över kaffet och bullarna. Fast igen, att det är så här härligt är ju just bara för att det är ett hem som kommit utifrån människorna som bor där. Personlighet kan ju varken köpas för pengar eller bytas till, hur mycket man kanske än önskar.
Vi for en sväng till Möbelmagasinet och Nomi hittade sina drömmars dockvagn som egentligen var en barnvagn i plysch.
Hur många vaser kan man äga?
Jag skulle egentligen ha en annan sak men Nomi hittade en kopp till sin pappa och det smartaste hon sett på länge. Ett tjusigt fodral i sammet och kantband till hennes röda 80-talstelefon. Smart och satt som en smäck.
Evighetsträdgården var det ju. Och grushögen från förra året. Men nu är den utkrattad. Inte av mig då men ändå.
