Jag trodde nästan att de här bilderna hade hamnat på bloggen men insåg att de nog inte alls gjort det. Det var den där söndagen då Kristo assade mig, från morgon till det att solen gick ner. Då vi höll till på de alldeles beiga fälten, och gjorde låtstatsträd där de passade som bäst och byggde tältläger så att grannskapet undrade vad som stod på. Samma grannskap tog en sväng till markägarna för att påpeka det hela. Turligt nog så är de hemsk snälla. Och ännu mer turligt nog så var fälten slagna för gott år 2015.
Bilderna som vi tog för Numero 74 under 2015 var ju plåtade ute i naturen, vilket jag förklarade vidden av här. Men trots allt trixande så slår det alla studios i världen. Som himlen. Det går ju inte att låtsats den hur gärna man än skulle vilja.
Gardinerna fick lov att bli en hängmatta.
Och såklart att en utesäng ska ha gavlar av grenar…
Och en tipi ska ha en lite spång, utfall det blir sankmark alldeles plötsligt. Och eldstaden sparade vi otänd tills det mörknade.
Vi hade lite präriekänsla. Nästan så att det rasslade för fullt av skallerormar. Fast bara nästan.
Regnmolnen blåste åt norr och solen kom tillbaka när vi plockat ner hälften. Så vimplarna fick en bra plats i sista sekunden.
Det var faktiskt lite svårt att slita sig från det hela. Kvällssol och sensommar och en hög med madrasser. Och så lite milsvid utsikt över åkrarna…
