Hur mycket kan man kalasa en helg i maj? Jättemycket om du frågar oss. Vår helg började med ett fyrtioårskalas på fredagen, ett annat fyrtioårskalas på lördagen för att avslutas med Nomi och Charlie´s födelsedag på söndagen. De här sötnosarna hade sovit med sina syskon hos mormor och morfar och firade inte förrän framåt eftermiddagen. Då trötta föräldrar hade kört i ilfart från Stockholm, handlat till kalasmiddagen, bakat, slagit in presenter, gjort festligt, snabbstädat (= allt i garderoben)…I ärlighetens namn vet jag inte vad vi hade lyckats göra i förberedande syfte dagen innan… Men i alla fall, plötsligt och äntligen var de hemma!
Charlie hade önskat sig en kamera för trädens skull och Nomi glasögon. Kan inte förstå att de är nio år nu. Titta här, så små!
Snabbt som tusan kånkade vi in världens längsta bord och ställde cirkusaktiga blommor på borden.
Sedan var det plötsligt kalasdags!
Att låtsats cirkus är kanske det allra bästa när man inte hinner finlira direkt.
Gillar vårt fyra och en halvmetersbord.
Vi har inte hunnit till vårfixandet av vår terass och som tur var hade ju ändå våren stannat av lite. Den här killen har jag följt sedan han låg i min systers mage och det är då man verkligen inser att åren går. Det är så fint att Filip fortfarande hänger med oss alla, det är ju liksom rätt mycket som kretsar när man är snart 17… Och den illrosa lilla småbarnsgungan höll, otroligt nog.
Hemmamalda burgare hade önskats och fixades i långa rader till alla gäster.
I köket fick Filip fixa kalaspåsarna.
Alltmedan damerna småpratade i finrummet. Nu är det ju verkligen inte så att det här är ett finrum, i ordets rätta bemärkelse, men det ser ju onekligen ut lite så insåg jag precis. Fast det kanske är helt okej så länge man vet att man får lov att hänga där precis hur mycket man vill. Och hoppa i soffan och dansa på bordet och annat som passar bra i ett finrum. Fast bara prata går också bra.
Charlie provar en ny uppdatering som låg överst på önskelistan till hans mor stora förvåning. Man inser mossigheten hos sig själv, en uppdatering kan det glädja någon?
Den andra tvillingen hade lite mer extravaganta önskningar…
Precis samtidigt som kidsen kom hem slog Viggo´s otur till i vanlig ordning. Är det någon som lyckas bli sjuk på nästintill alla julaftonsmornar, på typ hälften av sina födelsedagar eller när något är extra skoj, så är det Viggo. Så också denna gång.
Nomi har inte fått dålig syn. Inte det minsta faktiskt. Men glasögon är snyggt, mycket snyggt till och med och stod som sagt på önskelistan. Ett par guldiga pilotbrillor. Alla undrade om det inte var otroligt störande med märket i hörnet men ohhh nejdå. Men nu är de inlämnade för klarglas så snart är det väck. Då jag själv var precis motsatsen till Nomi´s entusiasm, när jag själv fick glasögon 1976, tror jag att jag hakade på den här önskan lite extra. Jag själv, satte mig nämligen rätt på de nya bågarna med flit, av förhoppningen om att jag skulle slippa dem i fortsättningen, men icke var det så enkelt minsann. Så lite heja Nomi, för de som inte har något val.
Inga finservetter och trerättersmiddag men önskemiddag med favoritpersonerna, viktigast i världen.
Plötsligt ringde en annan liten favorit-Lilly och sjöng för full hals.
Inte varje dag kanske och tänker att min mor önskade sig något smashing inför studenten om ett par år.
Precis lika speciellt som det är med blinkade skor, galen rosett och lila peruk, är det att få ärvda hästkläder av sin storkusin. Allt åkte på i en rasande fart och de gamla luggslitna hästarna från 2004 åkte ner från vinden. Sedan var det ”stallet” i hörnet av trädgården som var stället man hängde på.
Vi lade ner de arton ljusen för marängtårtorna gick i tusen bitar. Men tomtebloss till sången går minst lika bra.
Tomtebloss för alla, hur festligt som helst ju. Även i maj. Familjen cirkus men det bjussar vi på.
