Idag när Viggo och Kristo kom hem hoppade jag upp där bakpå och bad om skjuts bort till ett annat ställe av stan.
Viggo har förresten sommarens snyggaste tisha. Från For Good Luck. Vi tumlade den för att den skulle passa Viggo och sedan dess har han levt i den. Likväl som på skolavslutning som i tryckt framtida media. Välgörenhetströja till på köpet, bara bra. Här hamnar pengarna.
I alla fall så åkte vi hit för att jag var tvungen att leta efter en vägg. Denna sorgliga syn. Nu minns stället väl som numera, efter en anlagd brand, är nästintill ett minne blott.
Men jag vägrade tro att allt gått till spillo så jag svängde upp håret och öppnade en dörr.
Fortfarande iklädd yogakläderna från morgonens klass vid en brygga, insåg jag att det var helt klart värt en liten promenad.
Jag vill ha pengar. Då skulle jag städa upp här. Och spara det som faktiskt är helt trots allt.
Med risk för att få en och annan betongklump i huvudet måste jag ändå säga att jag älskar det hela. Jag menar, kan man någonsin tröttna.
Det hela ska jämnas med marken men jag tror att man tar vara på det som går och därför tar det lite tid. Tack för det.
Jag har numera en plan om hur jag skulle kunna smyga in bakvägen så att säga.
Som något från en tecknad film.
Världen har sett värre ställen eller hur. Och ändå så blev det kanske en resturang där. Eller vips ett teaterhus. Det var bara den där penningfrågan det hela går bet på. Ibland drömmer jag i smyg om att jag fick några miljoner bara för braiga idéers skull.
Förstår ni hur mycket som rymdes bakom den där lilla dörren? Helt makalöst faktiskt. Tänk vad mycket man missar här på jorden för att det hela ser så enkelt och anspråkslöst ut på utsidan.
Här sparas det, både på tegel och byggstenar.
Vi var liksom tvungna att åka runt alltsammans. Bara för att greppa själva städvidden av det.
Motorcykel. Inte så jättetråkigt faktiskt.
