Hemkommen från Varberg så for vi till Norrdal för att hämta alla barna. Stugan i skogen som alltid har funnits där och har en liten följetong här på bloggen. Just där blir det alltid så påtagligt hur det där med att plantera något är för någon annan generation. Hur kastanjen som min morfar planterade någon gång för väldigt länge sedan nu har växt till den allra största. Han fick aldrig se den blomma men vi får, och precis så är det ju alltid. Jag tänker lite att det var ju inte igår den här klätterhortensian var som min klematis, mini och knappt synlig.
Vi spanade på små fågelungar som min mamma och pappa hittat vid busken precis utmed husväggen.
Och den gamla pilen är lagom läskig att svinga sig i. Därunder kan man sitta fast det regnar, det är som en grön grotta.
Gästboken, såklart man skriver några rader. En gästbok måste vara något av det mest älskvärda sådär en massa år efter.
Så 22 juni 2016 var minsann en fin onsdag. Nästan lite vilda västern över det hela om man får tro på vad som står.
Charlie och Viggo hade tagit en tre timmars fisketur med morfar. Fiskelycka och några napp som försvann på vägen upp. Och ni fattar ju hur tunga och stora just de var, helt gigantiska faktiskt, de som försvann ner i djupet igen.
Skräckblandad förtjusning över själva filéandet. Men det fanns alltid en nyttighet med det hela. Det är så lätt att inbilla sig mellan varven att en rektangulär fiskpinne är verklighetens fisk, typ.
Det delas nog rätt många sanningar där vid rensningsbordet. Såsom det alltid har gjort.
Min pappa har fiskat sedan han var yngre än Charlie som står där nu. Det finns inget som hejdar honom. Snålblåst, regn, iskalla vinterdagar eller mygghysteriska fjällhistorier.
Så var det midsommarafton imorgon. Och regnet smattrar mot verandafönstrena. Man är ju inte direkt överraskad. Men det blir fint hursomhelst.
