Egentligen var inte planerna för kvällen särskilt storslagna. Men det ena gav det andra. Det var som om hon visste inombords att vi skulle närma oss vatten. För det hela var ju plötsligt alldeles självklart. Vi var på spaning efter sjöjungfrur.
Och kikaren åkte upp hur ryggfisken som om det legat där på vänt och bästa tillfälle. Jag sade något om att jag trodde det behövdes hav för sjöjungfrur men då trodde hon på riktigt att jag sagt fel. – Sjö plus jungfru, vad blir det?
Meningen med hela strapatsen var ju att jag skulle ha en och annan bild på hennes kläder från Bobo Choses så jag kunde tala om att vi har rea på alltsammans. Inklusive melaminet från dem. Jättemycket rea faktiskt, som hittas här.
Men med Nomi blir allt så mycket mer. Eller åtminstone annorlunda. Som när det helt plötsligt kom två änglar farande över molnen. – Inget konstigt alls, sade hon, för jag har sett massor av flygande änglar på Youtube. Jaha, sade jag och spanade för allt vad jag var värd.
Sedan koncentrerade vi oss på vattnet igen. Det var ganska så spegelblankt men ni vet när det går som en bris över vattenytan, när det liksom krusar sig, då är det inte alls vinden som orsaker det hela. Det är nämligen mermaid-glans, en blandning av svenska och engelska för dem som trodde att vi snackade svengelska här. Det uppkommer när de finns närmast under vattenytan. Sjöjungfrur alltså.
Det gick inte många minuter innan hon hade fått span på minst ett tiotal. Men varje gång vi kom närmare så utbrast hon – Oj, nu var det min överdrivna fantasi igen! Så typiskt.
Fast så är det när man hoppas riktigt mycket. Och med det inte sagt att sjöjungfrur skulle ha något med fantasi i allmänhet att göra. Åh nej, lika verkligt som abborrarna som simmade förbi i de största stim hon någonsin hade sett. För att jag skulle fatta lite mer om vilka rörelser vi spanade efter fick jag en liten uppvisning.
Det var knepigt att visa på land fast jag tyckte det var lugnast så.
Det första man spanar efter är en våg av glitter. Jag tyckte jag såg något åt det guldiga våghållet men det var tydligen fel. Glittrigt ska det vara och mer som ett sus av det hela. Och så var det där med mermaid-glansen då, eller för vanligt folk, kruset på vattenytan. Får man dessutom syn på en fena, då är man ju nästan där.
-Fast egentligen vill jag inte se någon…, sade hon plötsligt och vände sig emot mig med uppspärrade ögon.
-För en gång hörde jag att de är alldeles svarta runt ögonen och har bara hår på bakhuvudet. Liksom inget alls här framtill.Och simhud mellan alla fingrar. Det är alldeles sant. Det var ett par sjömän som satt i en ubåt, det har jag sett på youtube, och de filmade när en sjöjungfru knackade på deras fönster. Hon såg ut som en häxa…! Och man hörde ju att det var på riktigt, de filmade ju alltsammans…
– Såg du glittret? Där, där det susar!! Vid stranden nästan på andra sidan. Kan vi inte gå dit? !!
Men du var ju rädd för dem?
Rädd?!! Hur menar du då?? Kom så går vi.
Men jag sade att det var hemskt långt till andra stranden så vi får ta det imorgon.
Sedan slog det henne att sjöjungfrur trots allt verkar finnas i länder där man inte talar svenska. För i alla sjöjungfrufilmer på youtube pratar man bara engelska. Eller något annat språk, men aldrig svenska.
Sedan var vi alldeles oense om vägen hem. Och om det nu skulle vara så illa att vi gick åt fel håll så skulle vi kanske inte komma hem till natten. Frågan är om vi skulle komma hem över huvudtaget… Och det slog mig igen vad världen är stor när man är liten. Jag minns att dessa gångar och broar var som världens ände på sjuttiotalet också, trots att de bara låg bakom huset där jag växte upp. Om man dessutom lägger till lite youtube på det, så är oändligheten bra nära.
