Helgen har varit jobb på ett av de mest fantastiska ställen jag vet här i Katrineholm. Gamla lokstallar som tagits hand om och renoverats till ett ungkulturhus som rymmer det mesta av kreativitet. Lovar att jag fantiserat ungefär tusen gånger om hur det skulle vara att bo här. För all del kan jag ta det som studio också men det vet ni ju redan. Skulle liksom inte ha några problem med det.
Men nåväl, jag har ju inte hängt här för inflyttning på ena eller andra sättet. Vi ska inreda cafédelen och göra den mysig.
Såhär har jag tänkt – jag vill att vi skapar en plats som inte ser ut som hemma men känns som hemma. Man ska känna i magen precis såsom man ska göra i sitt eget rum, allt ska kännas mjukt och tryggt. Samtidigt ska det finnas sådant att titta på som inspirerar och får tankarna att flyga iväg dit man minst anar. Som landar kreativa tankar och sätter igång dem. Jag tror nämligen att platser fyllt på rätt sätt liksom kan visa vägen lite i smyg, till att hela världen finns framför oss med alla möjligheter. Oavsett om verkligheten inte alltid ser ut precis på det viset, så är det just den tanken som man kan ska ha med sig när man går genom livet. För självkänslans skull.
Det finns ledord som vi jobbar efter såsom att man ska respektera varandra och att alla har ett lika värde. Såklart och självklart men får ändå inte glömmas, aldrig någonsin. Jag vill få in en delaktighet av ungdomarna som vistas här, såklart är de redan högst delaktiga men jag tänker att det är viktigt att vi inte bara sätter dit en massa sköna saker utan att involvera dem. Jag tror att alla platser där kids vistas bör förankra dem en stenstark grund av mod och få dem att våga ta plats precis såsom de är, var och en med egna personligheter och bakgrunder. Det där görs såklart hela tiden på en massa olika sätt tillsammans med de som jobbar aktivt med ungdomarna, men min förhoppning är att det även funkar på detta plan.
Bland annat kommer vi att skapa en jättetavelvägg med deras alster. Vi har också byggt stora griffeltavlor som får förändras av dem som får pennor i händerna. Allt det får byta skepnad allt eftersom, så att alla finner sin plats.
Sedan var det ju det där om att föda tankar. Jag funderar på att påbörja som det önsketräd precis som det som Yoko Ono startade på Moma i New York. Där fanns ett önsketräd fullt med önskningar om människors lika värde och en bättre värld. Kanske om någon vågar skriva första lappen så har vi snart världens vackraste samling av önskningar. Och säg den värld som inte kan börja i just önskningar av de som ska ta över allt sedan. Och en griffeltavla har vi till övers, den är stor som en klottervägg. Kanske kan alla som passerar skriva vad kärlek är? Jag tror att tankar mår väldigt bra av att hamna som synliga ord. Det är lite så det snurrar i mitt huvud just nu.
Som jag skrev tidigare så jobbar vi nästan uteslutande med remake och second hand. Den gamla skänken får bli reception med färger som tas upp från byggnaden. Den här blågrå är ljuvlig och pryder alla gamla järnpelare i lokalen.
Jag hade hjälp av Viggo och Charlie.
Dessutom fick de provmysa i varje hörn där vi ställde möbler. Jag frågade om hur det kändes i magen och de svarade.
Jag testhängde lite skivomslag. Vi har samlat vinyler från då det inte såg ut exakt som idag. Eller från tiden innan de mer och mer föll i glömska. Och sedan ställer vi dit en grammofon som man får lov att använda lite som man vill, allt för kontrastens skull. Kolla Boney M´s Ocean of Fantasy – hur snyggt omslag ?
You´re my heart, your my soul. Alltså hur snygga? 1983 alltså. Det var tider.
Här får det bli en skrivarhörna och lite såsom det kan se ut.
Med mood boards på väggen och allt därtill. Någon har gjort ett hjärtträd, fint där.
Vi har perfekta medarbetare som utför det vi ber om alldeles galant. En fyra meter sittbänk har byggts. Och en vägg av armeringsjärn har svetsats ihop. Den ska ha en botten och växter ska klättra bland inspirationslappar.
Älskar stolarna som vi fann på Möbelmagasinet för nästan ingenting alls. Mellan bänk och stolar ska bordsskivor gjutas och vi återanvänder underreden som finns i huset.
När solen blev mjukare framåt kvällen var det alldeles sagolikt. Ni förstår att man inte vill lämna stället väl?
