I november, precis efter terrorattacken i Paris flög jag till Bryssel. I tidningarna handlade allt om attentaten och jakten efter gärningsmännen och kopplingar till dessa i Brysselområdet. Terrornivån höjdes. Jag var livrädd och tänkte många gånger fram och tillbaka om det var värt det. Jag skulle vidare till Antwerpen för att sitta som svensk jurymedlem i Eurobest, reklambranschens EM. Ett ärofyllt uppdrag. Men trots allt bara ett jobb. Inget livsviktigt. Tävlingsledningen hade tät kontakt med oss alla och svarade på viktiga säkerhetsfrågor. Jag fick olika råd från olika människor. Men så bestämde jag mig för att åka. Av samma anledning som många andra. För att inte gärningsmännen ska få som de vill. Lamslå oss. Sprida skräck. Strypa vår frihet. Få oss rädda. Jag vill inte att de ska lyckas. Jag vet att min lilla tapperhet inte gör någon direkt skillnad. Och jag var fortfarande livrädd. Men ändå. Jag åkte. Och det söker mig verkligen idag och har gjort sedan i tisdags. Obehaget. Rädslan. Det ofattbara. Mina tankar går till offren och deras anhöriga.
När jag väl kom fram till Antwerpen hade arrangörerna gjort det bra. För i kriget som pågår är det oskyldiga människor som drabbas genom terror här i Europa och terror i länder och områden där kriget pågår med dagliga strider och bombningar. Det skapar stora flyktingströmningarna med människor som måste bryta upp från sina hem och liv för att söka lyckan någon annanstans. Historien upprepar sig.
Därför var det väldigt passande att jurymiddagen hölls på Red Star Line Museum. Antwerpens borgmästare berättade väldigt engagerat och inlevelsefullt om dåtidens folkströmningar och kopplade det till nutiden för alla oss representanter från hela Europa.
Miljoner av europeiska emigranter tog sig via Antwerpen till USA i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet.
Många av dem var från Sverige.
Jag hade aldrig varit i Belgien förut och gillade verkligen Antwerpen. Fantastisk arkitektur, design, kultur, historia och mode överallt. Dessvärre besudlades stadsbilden av tungt beväpnade poliser som patrullerade runt och stod utplacerade på strategiska platser. Något vi kanske måste börja vänja oss vid för vår säkerhets skull. Sorgen över det.
Antwerpens makalöst vackra station är ritad av samma arkitekt som Grand Central Station i New York.
Otroliga detaljer.
Juryarbetet pågick i ett gammalt kloster.
Där inne jobbade jag hårt för att få mina manliga jurykollegor att tänka mer jämställt på saker och ting. Och jag är stolt att säga att det faktiskt lyckades. Fyra av dem kom fram till mig och min norska kvinnliga jurykollega och de facto tackade för att vi hade gjort dem mer upplysta i frågan. Oroande på sitt sätt. Men ändå, skönt att kunna utbilda och göra skillnad.
När jag kom hem var jag och min familj lättade. Jag blir så arg och ledsen när jag tänker på det. Att vi måste känna oss lättade över att ingenting hände. Att det är den största reseupplevelsen. Lättnaden att vara hemma igen. Så tung ledsamhet över det. Och så tung sorg över attackerna i tisdags.
Ta hand om er och era käraste och kramas riktigt mycket i påsk. Det ska jag göra. <3
