Så länge jag kan minnas har jag älskat öde hus, slitna väggar och byggnader med en historia.
När jag var liten packade vi in oss hela familjen i bilen och gjorde utflykter till
ödegårdar där vi fällde upp ett gammalt skrangligt picknickbord med tillhörande stolar
där vi dukade upp hemgjort fika. När vi åkte längs snirkliga landsvägar saktade min pappa
oftast in så snart vi åkte förbi ett vackert gammalt hus och vi tryckte oss alla mot rutan
för att beskåda dess skönhet.
Jag gissar att det är där min kärlek för gamla hus började och nu kan
jag inte låta bli att söka upp öde hus eller nedlagda byggnader när jag reser.
När vi nu var i Bretagne för ett par veckor sedan hittade jag det gamla klostret
Abbaye de Beauport som byggdes år 1202.
Det var dock inte öde, utan är nu ett museum, men det är så mycket historia mellan
dessa stenväggar att det var inte annat än magiskt att få vandra runt under dess välvda valv
och i salar där naturen tagit över.
