Om nytänk och gränser som suddas ut
Häromdagen satt jag och bläddrade i ett nummer av en av mina favoriter bland inredningstidningarna just nu. Min blick fastnade på en tjej liggandes i brygga på en soffa. På en annan bild kysser samma tjej sin tatuerade bicep. Jag tittade närmare på alla bilder i reportaget. Stilleben av smycken, blommor och tjejen i olika poser om och om igen. Förutom ett stort vackert fönsterparti kunde jag inte urskilja mycket alls av själva hemmet egentligen.
Nyfiket började jag läsa om denna akrobatiska kvinna, som i texten liknas vid en ”svensk tromb”. Hon som ger ingen mindre än Kanye West smakråd inför framträdanden och klädlanseringar, och flyger kors och tvärs världen över. Carolina Gahn, som driver det egna pr-företaget Gahn Fishing (genialt bolagsnamn, för övrigt), och hennes hem handlar reportaget om.
Efter läsningen funderar jag över vad jag precis har tagit del av. Det är väl ändå en inredningstidning jag läser. Trots det kan jag alltså inte skapa mig en bild av hennes hem. Jag kikar noga i hörnen av bilderna för att försöka urskilja lite mer av hennes lya, men lyckas ändå inte och blicken hamnar istället utanför kanterna av bilderna. Och texten. Jag känner mig alldeles matt av tempot i den, liksom av Carolinas livsstil. Förvisso beskrivs hennes hem av skribenten i den senare delen av texten, men den säger ungefär samma som jag läser av bilderna. Ska jag känna mig lurad nu!?
Men nej, vad spännande och nytt det här kändes. Vilken befrielse! Att slippa samma gamla formuleringar som ”vi rev ut plastmattorna och under låg ett vackert trägolv i perfekt skick”. Ja, det finns ju till och prints att köpa med klassikerna ”Sjuanstolarna hittade vi på loppis för en tjuga styck” och ”Vi har en blandning av designklassiker, Ikea och loppisfynd”.
Som inredningsbloggare ställs man inför problemet med platta texter dagligen. De allra flesta bloggar vid sidan av en annan sysselsättning och tiden är knapp. Dessutom är ju inredningsbilder färskvara och det händer att man snabbt vill lägga upp bilderna, innan de hunnit valsa några varv bloggvärlden runt. Då hinner man inte sitta och slipa på formuleringarna. Det blir riktigt risigt ibland, med ordet fin tre gånger i samma mening, till exempel. Men jag brukar tänka att läsarna bryr sig bara om bilderna ändå, för att slippa skämmas över det torftiga språket.
En annan reflektion jag gjorde kring artikeln om Carolina Gahn är att den liknar de reportage som jag redan konstaterat inspirerar mig allra mest just nu. Nämligen hemma-hos-reportagen hos fashionistas världen över i modemagasinen. Här blev det lite omvänt, en fashionista i inredningstidningen. Gränserna suddas ut alltmer mellan inredning och mode. Det ser man också hos modebloggarna som på senare tid har mer och mer fokus på inredning.
Så jag säger ”heja!” och låt spänning och nytänk få ta plats bland de rumsliga bilderna och klichéerna i inredningstidingarna. Det här innovativa greppet gillade jag. Och lite fart och fläkt är alltid bra.
Ulrika Randel
Idag gör jag ett försök att erbjuda er läsare lite mer text här hos mig, för ovanlighetens skull. Eller är ni bara här för bilderna? Skulle en stående krönika vara ett inslag ni uppskattar? Snälla, tyck gärna till i kommentarsfältet.
Nu kan ni förresten läsa hela reportaget av Michelle Meadows i Residence här, om ni blir nyfikna på vad det är jag talar om i texten ovan. Och vet ni, för inte så länge sedan hade jag besök här hemma av just Michelle. Nu har jag ju inte ett i närheten lika spännande liv som Carolina i artikeln, men det ska bli jättekul att snart kunna bjuda er läsare på ett ”hemma hos” från mig med 17 dörrar. Fin söndagskväll!
