Om att en trend sjunger på sista versen
Det här med att man tillverkar nya saker som ska se gamla ut. Jag har tänkt en del på det. Jag begriper inte riktigt varför folk köper sånt, istället för att välja något som faktiskt är gammalt och som med tiden fått en vacker äkta patina.
För några år sedan hade vi en stark trend som egentligen byggde på att man återanvände gamla möbler, men de skulle målas om och sedan kantstötas så att de såg gamla ut på rätt sätt. Lägg till lite avskavda änglar och spetsdukar. Ja, ni förstår att jag talar om shabby chic. När trenden växte svämmades inredningsaffärerna över av de speciella attributen som kännetecknade stilen. Nytillverkade givetvis.
Till slut blev blev begreppet shabby chic nästan ett skällsord, och jag kommer ihåg att chefredaktören för en av inredningstidningarna i sin kolumn till slut officiellt deklarerade att ”shabby chic är död”. Fortfarande när jag handlar på loppis måste jag försäkra mig själv om att man inte får shabby chic-vibbar av mitt tilltänkta inköp.
Och nu är det dags igen. På inredningsmässorna travar man förbi monter efter monter med nyproducerade saker som ska föreställa äldre prylar. Närmare bestämt industriobjekt.
Industristilen har legat mig varmt om hjärtat, och det var en period när jag verkligen gick igång på cement, fabrikslampor och arbetsstolar. Men när folk numera förvandlar standardradhuset till regelrätta garagelokaler genom att hälla cement på golven, ställa in gamla plåtskåp som garderober, hänga upp grislampor och vägskyltar på väggarna, ja då har det gått lite överstyr.
Ett tydligt tecken på att en trend är inne på sista versen är väl också när precis varenda kafé i hela stan, till och med nere i tunnelbanan och på lokala flygplatser har anammat stilen? Det ser liksom likadant ut vart man än kommer i landet. Hur snyggt man än tyckte det var till en början, så lämnar det en helt oberörd, eller i bästa fall får det en att sucka uttråkat. Så är fallet just nu. Varje gång jag beställer en kaffe i baren kan jag räkna med att vila min rumpa på en traktorsstol.
Hur blir det så här? Jag har en teori om att när en populär trend är hyfsat enkel att återskapa på ett sätt som dessutom inte kostar en förmögenhet, då slår den ofta stort ute i stugorna. När något slår stort och är lätt att definiera följer så klart inredningsproducenterna snabbt efter. Vips så har vi butikerna fyllda med allehanda nytillverkade fabriksdetaljer.
Kombinationen av hysteriska DIY:are och nytillverkade ”gamla” inredningsdetaljer står en snabbt upp i halsen. Trenden blir helt enkelt överväldigande, oavsett om man gillar den eller ej. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Man tröttnar. Men kvar finns alla kaféer och restauranger. Ter det sig riktigt illa kan en trend, som de svampade terrakottaväggarna på pizzeriorna, hänga kvar ett par decennier ytterligare.
Jag tycker fortfarande om enstaka industriella detaljer i inredningen, men att köpa ett koncept rakt av och gå ”all in”, det ska man alltid vara försiktig med. Det kan lätt bli för mycket. Och när man kommer på sig själv att köpa nyproducerade inredningsdetaljer som ska föreställa något gammalt bör man höra varningsklockorna ringa. Då är det dags att tänka nytt.
Såvida man inte bor i ett före detta slakteri eller bryggeri. Då är det bara att gå loss.
Ulrika Randel
Industri hos mig – en fabriksstol med underbar patina från 30-talet.
